Job 29

1 Job siguió hablando.

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 “¡Ojalá volviera a los viejos tiempos en que Dios me cuidaba!

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Su luz brillaba sobre mí y alumbraba mi camino en la oscuridad.

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Cuando era joven y fuerte, Dios era mi amigo y me hablaba en mi casa.

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 El Todopoderoso seguía conmigo y estaba rodeado de mis hijos.

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Mis rebaños producían mucha leche, y el aceite fluía libremente de mis prensas de aceitunas.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Salí a la puerta de la ciudad y me senté en la plaza pública.

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Los jóvenes me veían y se apartaban del camino; los ancianos me defendían.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Los dirigentes guardaron silencio y se taparon la boca con las manos.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Las voces de los funcionarios se acallaron; se callaron en mi presencia.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 “Todos los que me escuchaban me alababan; los que me veían me elogiaban,

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 porque daba a los pobres que me llamaban y a los huérfanos que no tenían quien los ayudara.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Los que estaban a punto de morir me bendijeron; hice cantar de alegría a la viuda.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Siendo sincero y actuando correctamente eran lo que yo llevaba como ropa.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Fui como los ojos para los ciegos y los pies para los cojos.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Fui como un padre para los pobres, y defendí los derechos de los extranjeros.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Rompí la mandíbula de los malvados y les hice soltar su presa de los dientes.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Pensé que moriría en casa, después de muchos años.

Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Como un árbol, mis raíces se extienden hasta el agua; el rocío se posa en mis ramas durante la noche.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Siempre se me concedían nuevos honores; mi fuerza se renovaba como un arco infalible.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 “La gente escuchaba atentamente lo que yo decía; se callaba al escuchar mis consejos.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Una vez que yo hablaba, no tenían nada más que decir; lo que yo decía era suficiente.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Me esperaban como quien espera la lluvia, con la boca abierta por la lluvia de primavera.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Cuando les sonreía, apenas podían creerlo; mi aprobación significaba todo el mundo para ellos.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Decidí el camino a seguir como su líder, viviendo como un rey entre sus soldados, y cuando estaban tristes los consolaba”.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.