Job 26
1 Job respondió:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 “Qué útil has sido para este débil hombre que soy. Qué solidario has sido con el débil.
Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3 Qué buenos consejos le has dado a este ignorante, demostrando que tienes mucha sabiduría.
Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 ¿Quién te ayudó a decir estas palabras? ¿Quién te ha inspirado a decir tales cosas?
Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5 “Los muertos tiemblan, los que están bajo las aguas.
Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse. (Sheol h7585)
7 Extiende el cielo del norte sobre el espacio vacío; cuelga el mundo sobre la nada.
Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
8 Recoge la lluvia en sus nubes de tormenta que no se rompen bajo el peso.
Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
9 Él vela su trono; lo cubre con sus nubes.
Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
10 Sobre la superficie de las aguas puso una frontera; fijó un límite que divide la luz de las tinieblas.
En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
11 Las columnas del cielo tiemblan; tiemblan de miedo ante su reprimenda.
Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
12 Calmó el mar con su poder; porque sabía qué hacer aplastó a Rahab.
Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13 El aliento de su voz embelleció los cielos; con su mano atravesó la serpiente que se desliza.
Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
14 Esto es sólo un poco de todo lo que hace; lo que oímos de él es apenas un susurro, así que quién puede entender su poder atronador?”
Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
