< Job 10 >
1 ¡Odio mi vida! Permíteme hablar libremente de mis quejas; no puedo guardarme mi amargura.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 Le diré a Dios: “No te limites a condenarme; dime qué tienes contra mí.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 ¿Te gusta acusarme? ¿Por qué me rechazas a mí, a quien has creado con tus propias manos, y sin embargo te alegras de las maquinaciones de los malvados?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 ¿Tienes ojos humanos? ¿Ves como los seres humanos?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 ¿Es tu vida tan corta como la de los mortales? ¿Son tus años tan breves como los de la humanidad,
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 para que tengas que examinar mis males e investigar mis pecados?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 Aunque sabes que no soy culpable, nadie puede salvarme de ti.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 Me hiciste y me diste forma con tus propias manos, y sin embargo me destruyes.
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Recuerda que me diste forma como a un pedazo de arcilla; ¿vas a volver a convertirme en polvo?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 Me derramaste como la leche, me cuajaste como el queso.
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 Me vestiste de piel y carne; tejiste mi cuerpo con huesos y músculos.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 Me diste vida y me mostraste tu bondad; me has cuidado mucho.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 “Pero guardaste estas cosas en tu corazón. Sé que tu propósito era
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 vigilarme, y si pecaba, entonces no perdonarías mis males.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 Si soy culpable, estoy en problemas; si soy inocente, no puedo mantener la cabeza en alto porque estoy totalmente deshonrado al ver mis sufrimientos.
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 Si mantengo la cabeza alta me persigues como un león, mostrando lo poderoso que eres para herirme.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 Repites tus argumentos contra mí, derramas más y más tu ira contra mí, envías nuevos ejércitos contra mí.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 “¿Por qué me dejaste nacer? Ojalá hubiera muerto y nadie me hubiera visto nunca.
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 Hubiera sido mejor que nunca hubiera existido, llevado directamente del vientre a la tumba.
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 Sólo me quedan unos días, así que ¿por qué no me dejas en paz para que pueda tener un poco de paz
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 antes de ir al sitio de donde nunca volveré, la tierra de las tinieblas y la sombra de la muerte?
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 La tierra de la oscuridad total donde se encuentra la sombra de la muerte, un lugar de caos donde la luz misma es oscuridad”.
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.