Job 31

1 “Había ya hecho pacto con mis ojos de no mirar a doncella.

Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2 ¿Cuál es, pues, mi porción desde arriba de parte de Dios, y la herencia que desde lo alto me da el Todopoderoso?

Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3 ¿No es la perdición para el malvado, y la calamidad para los que obran la iniquidad?

Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4 ¿No observa El mis caminos y cuenta todos mis pasos?

Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5 Si yo he seguido la mentira, y mi pie ha corrido tras el fraude,

Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6 ¡péseme Dios en justa balanza y reconozca mi inocencia!

Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7 Si mis pasos se desviaron del camino, si mi corazón se fue tras mis ojos, y si se ha pegado algo a mis manos,

Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8 ¡siembre yo, y coma otro, y sea desarraigado mi linaje!

Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9 Si mi corazón se ha dejado seducir por una mujer, y si anduve acechando a la puerta de mi prójimo,

Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10 ¡muela para otro mi mujer, y encórvense ajenos sobre ella!

Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11 Porque esto es cosa nefanda, un crimen que han de juzgar los jueces;

Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12 un fuego que devora hasta la ruina y destruiría todos mis bienes.

Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13 Si yo he despreciado el derecho de mi siervo, o de mi sierva en su litigio conmigo,

Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14 ¿qué podría hacer yo al levantarse el mismo Dios? Cuando Él viniera a juzgar ¿qué respondería yo?

Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15 El que me hizo en el seno materno, ¿no le hizo también a él? ¿No nos formó uno mismo en la matriz?

Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16 Si he negado al pobre lo que pedía, si he hecho desfallecer los ojos de la viuda;

Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17 si he comido solo mi bocado, sin que comiese de él el huérfano

Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18 —desde mi juventud era padre para este, y desde el seno materno he protegido a aquella—

Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19 si no hice caso del que iba a perecer por falta de vestido, o del pobre que estaba desnudo,

Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20 (y lo dejé) sin que me bendijeran sus carnes al calentarse con el vellón de mis ovejas;

Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21 si alcé mi mano contra el huérfano, por verme apoyado por los jueces,

Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22 ¡despréndase mi hombro de la espalda, y mi brazo sea arrancado del húmero!

Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23 Por cuanto temía el castigo de Dios, no he podido resistir a su majestad.

Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24 Si he puesto en el oro mi confianza, y al oro he dicho: «Mi seguridad eres tú»;

Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25 si tuve gozo por mi grande hacienda, y por haber juntado mucho mi mano;

Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26 si al ver el resplandor del sol, y la brillante carrera de la luna,

Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27 fue seducido en secreto mi corazón, y mi mano les mandó un beso de mi boca,

Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28 también esto sería una maldad, una falta criminal, pues habría negado a Dios en lo alto.

Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29 Si me holgué de la ruina del que me odiaba, y me gocé cuando le sobrevino el mal;

Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30 aunque no presté al pecado mi lengua, pidiendo con maldición su muerte;

Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31 si no decían las gentes de mi casa: «¿Quién de su alimento no se ha saciado?»

Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32 pues jamás el forastero se quedó de noche al descubierto, porque yo abría mis puertas al pasajero;

Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33 si encubrí, como Adán, mi pecado, y oculté en mi seno mi iniquidad,

Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34 temiendo a la gran muchedumbre y el desprecio de los parientes, quedando callado y sin salir de mi casa...

Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35 ¡Oh si hubiese quien me escuchase! He aquí mi firma. ¡Respóndame el Todopoderoso! ¡Que escriba también mi adversario su libelo de acusación!

Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36 Yo lo llevaría sobre mi hombro, me lo ceñiría como diadema.

Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37 (A mi juez) le daré cuenta de todos mis pasos; como a un príncipe me presentaré a él.

Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38 Si contra mi clama mi tierra, y a una lloran sus surcos,

Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39 por haber yo comido sus frutos sin pagar y afligido a sus cultivadores,

Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40 ¡názcanme abrojos en vez de trigo, y cizaña en vez de cebada!” Fin de las palabras de Job.

Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.