Job 19

1 Respondió Job y dijo:

Job svarade, och sade:

2 “¿Hasta cuándo afligiréis mi alma, y queréis majarme con palabras?

Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

3 Ya diez veces me habéis insultado, y no os avergonzáis de ultrajarme.

I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

4 Aunque yo realmente haya errado, soy yo quien pago mi error.

Far jag vill, så far jag mig vill.

5 Si queréis alzaros contra mí, alegando en mi desfavor mi oprobio,

Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

6 sabed que es Dios quien me oprime, y me ha envuelto en su red.

Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

7 He aquí que alzo el grito por ser oprimido, pero nadie me responde; clamo, pero no hay justicia.

Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

8 Él ha cerrado mi camino, y no puedo pasar; ha cubierto de tinieblas mis sendas.

Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

9 Me ha despojado de mi gloria, y de mi cabeza ha quitado la corona.

Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

10 Me ha arruinado del todo, y perezco; desarraigó, como árbol, mi esperanza.

Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

11 Encendió contra mí su ira, y me considera como enemigo suyo.

Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

12 Vinieron en tropel sus milicias, se abrieron camino contra mí y pusieron sitio a mi tienda.

Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

13 A mis hermanos los apartó de mi lado, y mis conocidos se retiraron de mí.

Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

14 Me dejaron mis parientes, y mis íntimos me han olvidado.

Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

15 Los que moran en mi casa, y mis criadas me tratan como extraño; pues soy un extranjero a sus ojos.

Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

16 Llamo a mi siervo, y no me responde, por más que le ruegue con mi boca.

Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

17 Mi mujer tiene asco de mi hálito, y para los hijos de mis entrañas no soy más que hediondez.

Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

18 Me desprecian hasta los niños; si intento levantarme se mofan de mí.

Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

19 Todos los que eran mis confidentes me aborrecen, y los que yo más amaba se han vuelto contra mí.

Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

20 Mis huesos se pegan a mi piel y a mi carne, y tan solo me queda la piel de mis dientes.

Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

21 ¡Compadeceos de mí, compadeceos de mí, a lo menos vosotros, amigos míos, pues la mano de Dios me ha herido!

Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

22 ¿Por qué me perseguís como Dios, y ni os hartáis de mi carne?

Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

23 ¡Oh! que se escribiesen mis palabras y se consignaran en un libro,

Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

24 que con punzón de hierro y con plomo se grabasen en la peña para eterna memoria!

Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

25 Mas yo sé que vive mi Redentor, y que al fin se alzará sobre la tierra.

Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

26 Después, en mi piel, revestido de este (mi cuerpo) veré a Dios (de nuevo) desde mi carne.

Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

27 Yo mismo le veré; le verán mis propios ojos, y no otro; por eso se consumen en mí mis entrañas.

Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

28 Vosotros diréis entonces: «¿Por qué lo hemos perseguido?» Pues quedará descubierta la justicia de mi causa.

Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

29 Temed la espada, porque terribles son las venganzas de la espada; para que sepáis que hay un juicio.”

Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.