Job 14

1 “El hombre, nacido de mujer, vive corto tiempo, y se harta de miserias.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Brota como una flor, y se marchita, huye como la sombra, y no tiene permanencia.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 ¿Sobre un tal abres Tú los ojos, y me citas a juicio contigo?

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 ¡Oh, si se pudiera sacar cosa limpia de lo inmundo! Nadie lo puede.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Ya que Tú has determinado los días (del hombre) y fijado el número de sus meses; le señalaste un término que no puede traspasar;

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 aparta de él tu mirada para que repose, hasta que, como el jornalero cumpla sus días.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 El árbol tiene esperanza; siendo cortado, no deja de retoñar, y no cesan sus renuevos.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Aun cuando envejeciere su raíz en la tierra, y haya muerto en el polvo su tronco,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 sintiendo el agua retoña, y echa ramas como planta (nueva).

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 EI hombre si muere, queda postrado; si expira, ¿dónde va a parar?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Como las aguas del lago se están evaporando y el río se agota y se seca,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 así el hombre cuando se acuesta no se levanta más. No despertará, hasta que se hayan consumido los cielos; ni se levantará de su sueño.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 ¡Ojalá me escondieras en el scheol, para ocultarme hasta que pase tu ira; y me fijases un plazo para acordarte de mí! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Muerto el hombre ¿podrá volver a vivir? entonces todos los días de mi milicia esperaría la hora de mi relevo.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Entonces respondería a tu llamado, y Tú amarías la obra de tus manos.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Pero ahora cuentas mis pasos, tienes el ojo abierto sobre mi pecado.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Sellada está en una bolsa mi delito, y tienes encerrada mi iniquidad.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Como un monte se deshace cayendo, y la peña se traslada de su lugar;

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 y como el agua cava las piedras, y sus inundaciones se llevan el polvo de la tierra, desbaratas Tú la esperanza del hombre.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Prevaleces contra él por siempre, y así desaparece; desfiguras su rostro, y lo eliminas.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Sean honrados sus hijos, él no lo sabe; o sean abatidos, él no se da cuenta de ello.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Solo siente los propios dolores, solo por sí misma se aflige su alma.”

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.