Eclesiastés 1
1 Palabras del Predicador, hijo de David, rey de Jerusalén.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanidad de vanidades, decía el Predicador; vanidad de vanidades; todo es vanidad.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 ¿Qué provecho saca el hombre de todo el trabajo con que se afana debajo del sol?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Una generación se va y otra generación viene, mas la tierra es siempre la misma.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 El sol se levanta, el sol se pone, y camina presuroso hacia su lugar, donde nace (de nuevo).
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 El viento se dirige hacia el mediodía, declina luego hacia el norte; gira y gira sin cesar el viento, y así retorna girando.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Todos los ríos van al mar, y el mar nunca se llena; al lugar de donde los ríos vienen, allá vuelven para correr de nuevo.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Todas las cosas son afanes, más de cuanto se puede decir. Los ojos nunca se hartan de ver, ni los oídos se llenan de oír.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Lo que fue, eso será; lo que se hizo, lo mismo se hará; nada hay de nuevo bajo el sol.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Si hay una cosa de que dicen: “Mira, esto es nuevo”, también esa existió ya en los tiempos que nos precedieron.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 No queda memoria de las cosas pasadas, ni recuerdo de las futuras entre los que han de venir.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Yo, el Predicador, fui rey sobre Israel, en Jerusalén.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 Y me puse en el corazón averiguar y escudriñar, por medio de la sabiduría, todo cuanto se hace debajo del cielo. Esta dura tarea ha dado Dios a los hijos de los hombres, para que se ocupen en ella.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 He visto todo cuanto se hace bajo el sol, y he aquí que todo es vanidad y correr tras el viento.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Lo torcido no puede enderezarse, y es imposible contar las cosas que faltan.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Dije para mí esto: “Mira cómo soy grande; soy más sabio que cuantos antes de mí fueron en Jerusalén; inmensa es la sabiduría y ciencia que mi corazón ha visto.”
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 Propuse en mi ánimo conocer la sabiduría, y asimismo la necedad y la insensatez; y aprendí que también esto es correr tras el viento.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 Pues donde hay mucho saber hay mucha molestia; quien aumenta la ciencia, aumenta el dolor.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
