Psalmi 137

1 Ob babilonskih rekah, tam smo se usedli; da, jokali smo, ko smo se spominjali Siona.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Svoje harfe smo obesili na vrbe v njegovi sredi.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 Kajti tam so tisti, ki so nas odvedli proč ujete, od nas zahtevali pesem in tisti, ki so nas opustošili, so od nas zahtevali veselje, rekoč: »Zapojte nam eno izmed sionskih pesmi.«

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Kako naj bi v tuji deželi peli Gospodovo pesem?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Če jaz pozabim tebe, oh Jeruzalem, naj moja desnica pozabi svojo spretnost.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Če se te jaz ne spomnim, naj se moj jezik prilepi k nebu mojih ust, če ne povišam Jeruzalema nad svojo glavno radost.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Spomni se, oh Gospod, na Jeruzalemov dan otrok Edóma, ki so rekli: »Izbrišite ga, izbrišite ga, celo do njegovih temeljev.«

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Oh hči babilonska, ki boš uničena, srečen bo tisti, ki te poplača, kakor si nam ti služila.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Srečen bo tisti, ki zgrabi in trešči tvoje malčke ob kamne.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.