Žalostinke 5
1 Spomni se, oh Gospod, kaj je prišlo nad nas. Preudari in poglej našo grajo.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Naša dediščina je obrnjena k tujcem, naše hiše k neznancem.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Sirote smo in brez očeta, naše matere so kakor vdove.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Svojo vodo smo pili za denar; naš les nam je prodan.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Naši vratovi so pod preganjanjem. Trudimo se, pa nimamo počitka.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Roko smo izročili k Egipčanom in k Asircem, da bi bili nasičeni s kruhom.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Naši očetje so grešili in jih ni in mi smo nosili njihove krivičnosti.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Služabniki so vladali nad nami. Nikogar ni, da bi nas osvobodil iz njihove roke.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Svoj kruh smo prinašali z nevarnostjo za svoja življenja, zaradi meča iz divjine.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Naša koža je bila črna kakor peč zaradi strašne lakote.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Posiljevali so ženske na Sionu in device v Judovih mestih.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Z njihovo roko so obesili prince. Obrazi starešin niso bili spoštovani.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Zajeli so mladeniče, da meljejo in otroci so padali pod lesom.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Starešine so odšli od velikih vrat, mladeniči od svoje glasbe.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Veselje našega srca je prenehalo, naš ples je obrnjen v žalovanje.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Krona je padla iz naše glave. Gorje nam, da smo grešili!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Zaradi tega peša naše srce, zaradi teh stvari so zatemnjene naše oči.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Zaradi gore Sion, ki je zapuščena, lisice hodijo po njej.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Ti, oh Gospod, ostajaš na veke, tvoj prestol od roda do roda.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Zakaj nas pozabljaš na veke in nas zapuščaš za tako dolgo?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Obrni nas k sebi, oh Gospod in mi bomo obrnjeni; obnovi naše dni kakor od davnine.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Toda popolnoma si nas zavrgel. Zelo si ogorčen zoper nas.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
