Job 31

1 Sklenil sem zavezo s svojimi očmi. Zakaj naj bi potem mislil na devico?

Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2 Kajti kakšen delež od Boga je od zgoraj? In kakšna dediščina od Vsemogočnega od zgoraj?

Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3 Mar ni uničenje za zlobne? In posebna kazen za delavce krivičnosti?

Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4 Mar on ne vidi mojih poti in šteje vse moje korake?

Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5 Če sem hodil z ničnostjo ali če je moje stopalo hitelo k prevari,

Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6 naj bom stehtan na pravilni tehtnici, da Bog lahko spozna mojo neokrnjenost.

Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7 Če se je moj korak obrnil iz poti in je moje srce hodilo za mojimi očmi in če se je kakršenkoli madež prilepil na moje roke,

Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8 potem naj jaz sejem in naj drug jé. Da, naj bo moje potomstvo izkoreninjeno.

Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9 Če je bilo moje srce zavedeno z žensko, ali če sem prežal pri vratih svojega soseda,

Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10 potem naj moja žena melje drugemu in naj se drugi sklanjajo nadnjo.

Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11 Kajti to je grozoten zločin. Da, to je krivičnost, ki naj se kaznuje s sodniki.

Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12 Kajti to je ogenj, ki použiva v uničenje in bi izkoreninil ves moj donos.

Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13 Če sem preziral zadevo svojega sluga ali svoje dekle, ko so se pričkali z menoj,

Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14 kaj bom potem storil, ko se dvigne Bog? In ko on obiskuje, kaj naj mu odgovorim?

Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15 Mar ni on, ki me je naredil v maternici, naredil njega? Ali naju ni eden oblikoval v maternici?

Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16 Če sem uboge zadržal pred njihovo željo, ali očem vdove storil, da opešajo,

Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17 ali sem sam pojedel svoj grižljaj in osiroteli ni jedel od njega

Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18 (kajti od moje mladosti je bil vzgajan z menoj kakor z očetom in usmerjal sem jo od maternice svoje matere),

Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19 če sem gledal kogarkoli giniti zaradi pomanjkanja obleke ali kateregakoli revnega brez pokrivala,

Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20 če me njegova ledja niso blagoslovila in če ni bil ogret z runom moje ovce;

Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21 če sem povzdignil svojo roko zoper osirotelega, ko sem videl svojo pomoč v velikih vratih,

Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22 potem naj moj laket pade od moje lopatice in moj laket [naj] bo odlomljen od kosti.

Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23 Kajti uničenje od Boga mi je bilo strahota in zaradi razloga njegovega visočanstva ne bi mogel zdržati.

Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24 Če sem zlato naredil za svoje upanje ali sem čistemu zlatu rekel: › Ti si moje zaupanje, ‹

Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25 če sem se veselil, ker je bilo moje premoženje veliko in ker je moja roka veliko pridobila,

Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26 če sem pogledal sonce, ko je sijalo ali luno hoditi v sijaju

Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27 in je bilo moje srce skrivno premamljeno, oziroma so moja usta poljubila mojo roko?

Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28 Tudi to bi bila krivičnost, da bi bil kaznovan od sodnika, kajti jaz bi zanikal Boga, ki je zgoraj.

Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29 Če sem se veselil ob uničenju tistega, ki me je sovražil ali sem se povzdignil, ko ga je našlo zlo,

Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30 niti svojim ustom nisem dopustil, da grešijo z želenjem prekletstva njegovi duši.

Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31 Če možje mojega šotora niso rekli: ›Oh, da bi imeli njegovo meso! Ne moremo biti zadovoljni.‹

Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32 Tujec ni prenočeval na ulici, temveč sem svoja vrata odprl popotniku.

Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33 Če sem svoje prestopke pokril kakor Adam, s skrivanjem svoje krivičnosti v svojem naročju,

Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34 ali sem se bal velike množice, ali me straši zaničevanje družin, da sem molčal in nisem šel izpred vrat?

Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35 Oh, da bi me nekdo poslušal! Glej, moja želja je, da bi mi Vsemogočni odgovoril in da bi moj nasprotnik napisal knjigo.

Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36 Zagotovo bi to vzel na svojo ramo in si to privezal kot krono.

Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37 Prikazal bi mu število mojih korakov. Kakor princ bi šel blizu k njemu.

Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38 Če moja dežela joka zoper mene ali da se njene brazde podobno pritožujejo,

Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39 če sem brez denarja pojedel njene sadove ali sem njenim lastnikom povzročil, da izgubijo svoje življenje,

Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40 naj osat raste namesto pšenice in smrdljiv plevel namesto ječmena.« Jobove besede so končane.

Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.