Job 29
1 Poleg tega je Job nadaljeval svojo prispodobo in rekel:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 »Oh, da bi bil kakor v preteklih mesecih, kakor v dneh, ko me je Bog varoval,
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 ko je njegova sveča svetila nad mojo glavo in ko sem z njegovo svetlobo hodil skozi temo,
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 kakor sem bil v dneh svoje mladosti, ko je bila Božja skrivnost na mojem šotoru,
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 ko je bil Vsemogočni še z menoj, ko so bili moji otroci okoli mene,
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 ko sem svoje korake umival z maslom in mi je skala izlivala reke olja,
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 ko sem šel ven k velikim vratom skozi mesto, ko sem svoj sedež pripravil na ulici!
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 Mladeniči so me videli in se skrili in ostareli so se vzdignili in stali.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Princi so zadržali govorjenje in na svoja usta položili svojo roko.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 Plemiči so molčali in njihov jezik se je prilepil na nebo njihovih ust.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 Ko me je uho zaslišalo, potem me je blagoslovilo in ko me je oko zagledalo, mi je dalo pričevanje,
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 ker sem osvobodil reveža, ki je jokal in osirotelega in tistega, ki ni imel nikogar, da mu pomaga.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Blagoslov tistega, ki je bil pripravljen, da umre, je prišel nadme. Vdovinemu srcu sem storil, da prepeva od radosti.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Nadel sem si pravičnost in ta me je oblekla. Moja sodba je bila kakor svečano oblačilo in diadem.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Bil sem oči slepemu in stopala hromemu.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 Bil sem oče revnemu in zadevo, ki je nisem poznal, sem preiskal.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 Zlomil sem čeljusti zlobnemu in izpulil plen iz njegovih zob.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Potem sem rekel: ›Umrl bom v svojem gnezdu in svoje dneve bom pomnožil kakor pesek.‹
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Moja korenina je bila razprostrta pri vodah in rosa je vso noč ležala na moji mladiki.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Moja slava je bila sveža v meni in moj lok je bil obnovljen v moji roki.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Možje so mi prisluhnili, čakali in molčali ob mojem nasvetu.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Po mojih besedah niso ponovno spregovorili in moj govor je rosil nanje.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Name so čakali kakor na dež in svoja usta so široko odprli kakor za pozni dež.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Če sem se jim smejal, temu niso verjeli. Svetlobe mojega obličja niso zavrgli.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Izbral sem njihovo pot in sedel [kot] vodja in prebival kakor kralj v vojski, kakor nekdo, ki tolaži žalovalce.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
