Job 10
1 Moji duši se gnusi moje življenje. Svojo pritožbo bom pustil nad seboj; govoril bom v grenkobi svoje duše.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 Bogu bom rekel: ›Ne obsodi me. Razloži mi, zakaj se pričkaš z menoj.‹
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Mar ti je dobro, da bi zatiral, da bi preziral delo svojih rok in bi sijal nad nasvetom zlobnega?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Imaš mesene oči? Mar vidiš, kakor vidi človek?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 So tvoji dnevi kakor dnevi človeka? So tvoja leta kakor človeški dnevi,
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 da poizveduješ za mojo krivičnostjo in preiskuješ za mojim grehom?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 Ti veš, da nisem zloben in nikogar ni, ki lahko osvobodi iz tvoje roke.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 Tvoje roke so me naredile in me oblikovale skupaj na vsaki strani, vendar si me uničil.
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Spomni se, rotim te, da si me naredil kakor ilo, ti pa me hočeš ponovno privesti v prah?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 Mar me nisi iztočil kakor mleko in me strdil kakor sir?
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 Oblekel si me s kožo in mesom in me obdal s kostmi in kitami.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 Zagotovil si mi življenje in naklonjenost in tvoje obiskovanje je ohranilo mojega duha.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 Te stvari si skril v svojem srcu, vem, da je to s teboj.
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 Če grešim, potem me zaznamuješ in me ne boš oprostil pred mojo krivičnostjo.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 Če bi bil zloben, gorje meni. Če bi bil pravičen kljub temu ne bi dvignil svoje glave. Poln zmedenosti sem, zato poglej mojo stisko,
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 kajti ta narašča. Loviš me kakor krut lev in se ponovno kažeš čudovitega nad menoj.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 Zoper mene obnavljaš svoje pričevanje in nad menoj povečuješ svoje ogorčenje. Spremembe in vojna so zoper mene.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 Zakaj si me potem privedel ven iz maternice? Oh, da bi izročil duha in me nobeno oko ne bi videlo!
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 Bil bi kakor, če me ne bi bilo, od maternice bi bil odnesen v grob.
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 Mar ni mojih dni malo? Odnehaj torej in me pusti samega, da se malo potolažim,
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 preden grem, od koder se ne bom vrnil, celó v deželo teme in smrtne sence,
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 deželo teme kakor tema sama in smrtne sence, brez kakršnegakoli reda in kjer je svetloba kakor tema.«
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
