Книга Иова 7
1 Не искушение ли житие человеку на земли, и якоже наемника повседневнаго жизнь его?
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Или якоже раб бояйся господа своего и улучив сень? Или якоже наемник ждый мзды своея?
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 Такожде и аз ждах месяцы тщы, нощи же болезней даны ми суть.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Аще усну, глаголю: когда день? Егда же востану, паки: когда вечер? Исполнен же бываю болезней от вечера до утра.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Месится же мое тело в гнои червей, обливаю же грудие земли, гной стружа.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Житие же мое есть скоряе беседы, погибе же во тщей надежди.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Помяни убо, яко дух мой живот, и ктому не возвратится око мое видети благая.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Не узрит мене око видящаго мя: очи Твои на мне, и ктому несмь,
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 ни возвратится во свой дом, ниже имать его познати ктому место его.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Убо ниже аз пощажу уст моих, возглаголю в нужди сый, отверзу уста моя горестию души моея сотеснен.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Еда море есмь, или змий, яко учинил еси на мя хранение?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Рекох, яко утешит мя одр мой, произнесу же ко мне на едине слово на ложи моем:
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 устрашаеши мя сониями и видениями ужасаеши мя:
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 свободиши от духа моего душу мою, от смерти же кости моя.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Не поживу бо во век, да долготерплю: отступи от мене, тще бо житие мое.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Что бо есть человек, яко возвеличил еси его? Или яко внимаеши умом к нему?
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 Или посещение твориши ему по всяко утро и в покои судити его имаши?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Доколе не оставиши мене, ниже отпускаеши мя, дондеже поглощу слины моя в болезни?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Аще аз согреших, что Тебе возмогу соделати, сведый ум человечь? Почто мя еси положил прекословна Тебе, и есмь Тебе бременем?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Почто неси сотворил беззаконию моему забвения, и очищения греха моего? Ныне же в землю отиду, утренюяй же несмь ктому.
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
