Kuungudza kwaJeremia 5
1 Rangarirai Jehovha, zvakatiwira; tarirai, mugoona kunyadziswa kwedu.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Nhaka yedu yakapiwa kuvatorwa, misha yedu kumabvakure.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Tava nherera, hatina vabereki, vanamai vedu sechirikadzi.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Tinofanira kutenga mvura yatinonwa; huni dzedu dzinongowanikwa chete nomutengo.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Avo vanotidzinganisa vari pedyo pedyo; taneta uye hatina zororo.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Takazviisa pasi peIjipiti neAsiria, kuti tiwane chingwa chakakwana.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Madzibaba edu akatadza uye vakafa, uye tava kurangwa nokuda kwavo.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Varanda vanotitonga, uye hapana angatisunungura kubva pamaoko avo.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Tinowana chingwa chedu nokuisa upenyu hwedu munjodzi, nokuda kwomunondo murenje.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Ganda redu rava kupisa sechoto, nokuda kwokupisa kwenzara.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Vakachinya vakadzi muZioni, mhandara, mumaguta eJudha.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Machinda akasungirirwa namaoko avo; vakuru havakudzwi.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Majaya anoshanda paguyo; vakomana vanotatarika vakatakura mitoro yehuni.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Vakuru vakabva pasuo reguta; majaya akarega kuimba kwavo.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Mufaro mumwoyo medu waguma; kutamba kwedu kwapinduka kukava kuchema.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Korona yawa kubva pamusoro wedu. Tine nhamo isu, nokuti takatadza!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Nokuda kwaizvozvi mwoyo yedu yapera simba, nokuda kwezvinhu izvi meso edu otadza kuona,
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 nokuti Gomo reZioni rava dongo, makava ofambamo.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Imi Jehovha, munotonga nokusingaperi; chigaro chenyu choushe chiripo kuzvizvarwa zvose.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Sei muchigara muchitikanganwa? Sei muchitikanganwa kwenguva yakareba kudai?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Tidzoserei kwamuri, Jehovha, kuti tigodzoka; vandudzai mazuva edu senguva yekare,
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 kana musina kutiramba zvachose kana kutitsamwira zvikuru kwazvo.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
