Jobho 21
1 Ipapo Jobho akapindura akati:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 “Teereresa mashoko angu; uku ngakuve kunyaradza kwaunondipa.
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Ndiitire mwoyo murefu ndichitaura hangu, uye kana ndapedza kutaura, urambe uchiseka hako.
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 “Ko, kunyunyuta kwangu kwakanangana nomunhu here? Ndingatadza seiko kuora mwoyo?
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Nditarire ushamiswe; ufumbire muromo wako noruoko.
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Ndinotya, pandinofunga izvi; kudedera kunobata muviri wangu.
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Nemhaka yeiko vakaipa vachirarama, vachikwegura uye vachiwedzerwa simba?
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 Vanoona vana vavo vachikura ivo vachiri vapenyu, zvizvarwa zvavo pamberi pavo.
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Misha yavo igere zvakanaka uye haina chainotya; shamhu yaMwari haisi pamusoro pavo.
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 Hando dzavo hadzikonewi kubereka, mhou dzavo dzinobereka mhuru dzisingasvodzi.
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Vanobudisa vana vavo seboka ramakwai; vapwere vavo vanopembera vachitamba.
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 Vanoimba vachiridzirwa tambureni nembira; vanofarira kurira kwenyere.
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)
14 Kunyange zvakadaro vanoti kuna Mwari, ‘Tisiyei takadaro! Hatina hanya nokuziva nzira dzenyu.
Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Wamasimba Ose ndianiko, kuti timushumire? Tinowaneiko kana tikamunamata?’
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
16 Asi kubudirira kwavo hakusi mumaoko avo, naizvozvo ndinomira kure nerangano yevakaipa.
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 “Kunyange zvakadaro, kanganiko kanodzimwa mwenje wevakaipa? Kanganiko vachiwirwa nenjodzi, magumo anotarwa naMwari mukutsamwa kwake?
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 Vanofanana namakoto anopeperetswa nemhepo runganiko, sehundi inokukurwa nedutu?
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 Zvinonzi, ‘Mwari anochengetera vana vomunhu kutongwa.’ Ngaamutsive iye amene, kuitira kuti agozviziva!
"Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Meso ake pachake ngaaone kuparadzwa kwake; iye ngaanwe kutsamwa kwoWamasimba Ose.
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Nokuti ane hanya yeiko nemhuri yaanosiya shure, mwedzi yaakagoverwa zvoyopera?
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 “Ko, pane munhu angagona kudzidzisa ruzivo kuna Mwari here, iye achitonga kunyange vari pamusoro-soro?
"Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
23 Mumwe munhu anofa achine simba rake rizere, akachengetedzeka uye akagadzikana,
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 muviri wake wakagwinya, mapfupa ake azere nomwongo.
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Mumwe munhu anofa ane shungu dzomwoyo, asina kumbonakidzwa nezvipi zvazvo zvakanaka.
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Vanovata muguruva pamwe chete, uye honye dzinovafukidza vose.
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 “Ndinoziva chose zvamunofunga, iwo mano amungandikanganisa nawo.
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 Imi munoti, ‘Imba yomunhu mukuru iripiko zvino, iwo matende aigarwa navanhu vakaipa?’
I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
29 Hauna kumbobvunza vafambi vaya here? Hauna kuva nehanya nenhoroondo dzavo here,
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 dzokuti munhu akaipa anodarikwa pazuva renjodzi, kuti anorwirwa pazuva rokutsamwa?
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Ndianiko anotsoropodza mafambiro ake pachena? Ndianiko anomuripira pane zvaakaita?
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Iye anotakurwa achiendeswa kuguva, uye rinda rake rinorindwa.
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Ivhu romunhika rinotapira kwaari; vanhu vose vanomutevera, uye anotungamirirwa navazhinji vasingaverengeki.
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 “Saka mungandinyaradza sei nezvisina maturo? Hapana chasara pakupindura kwenyu asi nhema dzoga!”
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
