Псалми 88
1 Господе Боже, Спаситељу мој, дању вичем и ноћу пред Тобом.
En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
2 Нек изађе преда Те молитва моја, пригни ухо своје к јауку мом;
Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
4 Изједначих се с онима који у гроб одлазе, постадох као човек без силе,
Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
5 Као међу мртве бачен, као убијени, који леже у гробу, којих се више не сећаш, и који су од руке Твоје далеко.
Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
6 Метнуо си ме у јаму најдоњу, у таму, у бездану.
Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
7 Отежа ми гнев Твој, и свима валима својим удараш ме.
Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
8 Удаљио си од мене познанике моје, њима си ме омразио; затворен сам, и не могу изаћи.
Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
9 Око моје усахну од јада, вичем Те, Господе, сав дан, пружам к Теби руке своје.
Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
10 Еда ли ћеш на мртвима чинити чудеса? Или ће мртви устати и Тебе славити?
Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
11 Еда ли ће се у гробу приповедати милост Твоја, и истина Твоја у труљењу?
Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
12 Еда ли ће у тами познати чудеса Твоја, и правду Твоју где се све заборавља?
Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
13 Али ја, Господе, к Теби вичем, и јутром молитва моја срета Те.
Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
14 Зашто, Господе, одбацујеш душу моју, и одвраћаш лице своје од мене?
Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
15 Мучим се и издишем од удараца, подносим страхоте Твоје, без надања сам.
Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
16 Гнев Твој стиже ме, страхоте Твоје раздиру ме.
Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
17 Оптечу ме сваки дан као вода, стежу ме одсвуда.
De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
18 Удаљио си од мене друга и пријатеља; познаници моји сакрили су се у мрак.
Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
