Књига о Јову 14
1 Човек рођен од жене кратка је века и пун немира.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Као цвет ниче, и одсеца се, и бежи као сен, и не остаје.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 И на таквог отвараш око своје, и мене водиш на суд са собом!
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Ко ће чисто извадити из нечиста? Нико.
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Измерени су дани његови, број месеца његових у Тебе је; поставио си му међу, преко које не може прећи.
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Одврати се од њега да почине докле не наврши као надничар дан свој.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 Јер за дрво има надања, ако се посече, да ће се још омладити и да неће бити без изданка;
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 Ако и остари у земљи корен његов и у праху изумре пањ његов,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 Чим осети воду, опет напупи и пусти гране као присад.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 А човек умире изнемогао; и кад издахне човек, где је?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Као кад вода отече из језера и река опадне и усахне,
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 Тако човек кад легне, не устаје више; докле је небеса неће се пробудити нити ће се пренути ода сна свог.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 О да ме хоћеш у гробу сакрити и склонити ме докле не утоли гнев Твој, и да ми даш рок кад ћеш ме се опоменути! (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 Кад умре човек, хоће ли оживети? Све дане времена које ми је одређено чекаћу докле ми дође промена.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Зазваћеш, и ја ћу Ти се одазвати; дело руку својих пожелећеш.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 А сада бројиш кораке моје, и ништа не остављаш за грех мој.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Запечаћени су у тобоцу моји преступи, и завезујеш безакоња моја.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 Заиста, као што гора падне и распадне се, и као што се стена одвали с места свог,
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 И као што вода спира камење и поводањ односи прах земаљски, тако надање човечије обраћаш у ништа.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Надвађујеш га једнако, те одлази, мењаш му лице и отпушташ га.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 Ако синови његови буду у части, он не зна; ако ли у срамоти, он се не брине.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Само тело док је жив болује, и душа његова у њему тужи.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
