2 Књига Самуилова 1

1 А по смрти Сауловој, кад се Давид врати побивши Амалике и оста у Сиклагу два дана,

Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,

2 Трећег дана, гле, дође један из војске Саулове раздртих хаљина и главе посуте прахом; и дошав к Давиду паде на земљу и поклони се.

då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.

3 И рече му Давид: Откуда идеш? А он му рече: Из логора израиљског утекох.

David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»

4 А Давид му рече: Шта би? Кажи ми. А он рече: Народ побеже из боја; и много народа паде и изгибе, погибе и Саул и син му Јонатан.

Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»

5 А Давид рече момку који му донесе глас: Како знаш да је погинуо и син му Јонатан?

David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»

6 А момак који му донесе глас рече: Случајно дођох на гору Гелвују, а то се Саул наслонио на копље своје, кола и коњици приближаваху се к њему.

Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.

7 А он обазревши се натраг угледа ме, па ме викну, а ја му рекох: Ево ме.

När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'

8 А он ми рече: Ко си? А ја му рекох: Амалик сам.

Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.

9 А он ми рече: Приступи к мени убиј ме; јер ме обузеше муке, а још је сасвим душа у мени.

Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'

10 И приступих к њему и убих га, јер сам знао да неће остати жив пошто паде; и узех венац царски који му беше на глави и гривну која му беше на руци, и ево донесох господару свом.

Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»

11 Тада Давид зграби хаљине на себи и раздре их; тако и сви људи који беху с њим.

Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.

12 И ридаше и плакаше, и постише до вечери за Саулом и за Јонатаном сином његовим и за народом Господњим и за домом Израиљевим што изгибоше од мача.

Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.

13 И рече Давид момку који му донесе глас: Одакле си? А он рече: Ја сам син једног дошљака Амалика.

Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling.»

14 Рече му Давид: Како те није било страх подићи руку своју и убити помазаника Господњег?

David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»

15 И дозва Давид једног између момака својих и рече: Ходи, погуби га. А он га удари, те умре.

Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt ned honom.» Och han slog honom till döds.

16 И рече му Давид: Крв твоја на твоју главу; јер твоја уста сведочише на те говорећи: Ја сам убио помазаника Господњег.

Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'»

17 Тада Давид нарица овако за Саулом и за Јонатаном сином његовим,

Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,

18 И изговори, да би се учили синови Јудини луку, и ето је написано у књизи Истинитог:

och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den är upptecknad i »Den redliges bok»:

19 Дико Израиљева! На твојим висинама побијени су; како падоше јунаци?

»Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!

20 Не казујте у Гату, и не разглашујте по улицама аскалонским, да се не веселе кћери филистејске и да не играју кћери необрезаних.

Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

21 Горе гелвујске! Не падала роса ни дажд на вас, и не родило поље за принос, јер је ту бачен штит са јунака, штит Саулов, као да није помазан уљем.

I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.

22 Без крви побијених и без масти од јунака није се враћао лук Јонатанов, нити је мач Саулов долазио натраг празан.

Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.

23 Саул и Јонатан, мили и драги за живота, ни у смрти се не раставише; лакши од орлова беху.

Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.

24 Кћери Израиљеве! Плачите за Саулом, који вас је облачио у скерлет лепо, и китио вас златним закладима по хаљинама вашим.

Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

25 Како падоше јунаци у боју! Јонатан како погибе на твојим висинама!

Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.

26 Жао ми је за тобом, брате Јонатане; био си ми мио врло; већа ми је била љубав твоја од љубави женске.

Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.

27 Како падоше јунаци, и пропаде оружје убојито!

Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!»