Jov 37
1 I od toga drkæe srce moje, i otskaèe sa svojega mjesta.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Slušajte dobro gromovni glas njegov i govor što izlazi iz usta njegovijeh.
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Pod sva nebesa pušta ga, i svjetlost svoju do krajeva zemaljskih.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Za njom rièe grom, grmi glasom velièanstva svojega, niti što odgaða kad se èuje glas njegov.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Divno Bog grmi glasom svojim, èini stvari velike, da ih ne možemo razumjeti.
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Govori snijegu: padni na zemlju; i daždu sitnome i daždu silnome.
Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Zapeèaæava ruku svakom èovjeku, da pozna sve poslenike svoje.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Tada zvijer ulazi u jamu, i ostaje na svojoj loži.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 S juga dolazi oluja, i sa sjevera zima.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Od dihanja Božijega postaje led, i široke vode stiskuju se.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 I da se natapa zemlja, natjeruje oblak, i rasipa oblak svjetlošæu svojom.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 I on se obræe i tamo i amo po volji njegovoj da èini sve što mu zapovjedi po vasiljenoj.
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 Èini da se naðe ili za kar ili za zemlju ili za dobroèinstvo.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Èuj to, Jove, stani i gledaj èudesa Božija.
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Znaš li kako ih Bog ureðuje i kako sija svjetlošæu iz oblaka svojega?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Znaš li kako vise oblaci? Znaš li èudesa onoga koji je savršen u svakom znanju?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Kako ti se haljine ugriju kad umiri zemlju od juga?
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 Jesi li ti s njim razapinjao nebesa, koja stoje tvrdo kao saliveno ogledalo?
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Nauèi nas šta æemo mu reæi; ne možemo od tame govoriti po redu.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Hoæe li mu ko pripovjediti što bih ja govorio? Ako li bi ko govorio, zaista, bio bih proždrt.
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Ali sada ne mogu ljudi gledati u svjetlost kad sjaje na nebu, pošto vjetar proðe i oèisti ga;
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 Sa sjevera dolazi kao zlato; ali je u Bogu strašnija slava.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 Svemoguæ je, ne možemo ga stignuti; velike je sile, ali sudom i velikom pravdom nikoga ne muèi.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Zato ga se boje ljudi: ne može ga vidjeti nikakav mudarac.
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
