Jov 29

1 Još nastavi Jov besjedu svoju i reèe:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 O da bih bio kao preðašnjih mjeseca, kao onijeh dana kad me Bog èuvaše,

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Kad svijetljaše svijeæom svojom nad glavom mojom, i pri vidjelu njegovu hoðah po mraku,

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Kako bijah za mladosti svoje, kad tajna Božija bijaše u šatoru mom,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 Kad još bijaše svemoguæi sa mnom, i djeca moja oko mene,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Kad se trag moj oblivaše maslom, i stijena mi toèaše ulje potocima,

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Kad izlažah na vrata kroz grad, i na ulici namještah sebi stolicu:

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Mladiæi videæi me uklanjahu se, a starci ustajahu i stajahu,

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Knezovi prestajahu govoriti i metahu ruku na usta svoja,

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Upravitelji ustezahu glas svoj i jezik im prianjaše za grlo.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Jer koje me uho èujaše, nazivaše me blaženijem; i koje me oko viðaše, svjedoèaše mi

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Da izbavljam siromaha koji vièe, i sirotu i koji nema nikoga da mu pomože;

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Blagoslov onoga koji propadaše dolažaše na me, i udovici srce raspijevah;

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 U pravdu se oblaèih i ona mi bijaše odijelo, kao plašt i kao vijenac bijaše mi sud moj.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Oko bijah slijepcu i noga hromu.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Otac bijah ubogima, i razbirah za raspru za koju ne znah.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 I razbijah kutnjake nepravedniku, i iz zuba mu istrzah grabež.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Zato govorah: u svojem æu gnijezdu umrijeti, i biæe mi dana kao pijeska.

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Korijen moj pružaše se kraj vode, rosa bivaše po svu noæ na mojim granama.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Slava moja pomlaðivaše se u mene, i luk moj u ruci mojoj ponavljaše se.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 Slušahu me i èekahu, i muèahu na moj svjet.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Poslije mojih rijeèi niko ne pogovaraše, tako ih natapaše besjeda moja.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Jer me èekahu kao dažd, i usta svoja otvorahu kao na pozni dažd.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Kad bih se nasmijao na njih, ne vjerovahu, i sjajnosti lica mojega ne razgonjahu.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Kad bih otišao k njima, sjedah u zaèelje, i bijah kao car u vojsci, kad tješi žalosne.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.