Jov 14

1 Èovjek roðen od žene kratka je vijeka i pun nemira.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Kao cvijet nièe, i otsijeca se, i bježi kao sjen, i ne ostaje.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 I na takoga otvoraš oko svoje, i mene vodiš na sud sa sobom!

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Ko æe èisto izvaditi iz neèista? Niko.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Izmjereni su dani njegovi, broj mjeseca njegovijeh u tebe je; postavio si mu meðu, preko koje ne može prijeæi.

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Odvrati se od njega da poèine dokle ne navrši kao nadnièar dan svoj.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 Jer za drvo ima nadanja, ako se posijeèe, da æe se još omladiti i da neæe biti bez izdanaka;

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Ako i ostari u zemlji korijen njegov i u prahu izumre panj njegov,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 Èim osjeti vodu, opet napupi i pusti grane kao prisad.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 A èovjek umire iznemogao; i kad izdahne èovjek, gdje je?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Kao kad voda oteèe iz jezera i rijeka opadne i usahne,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 Tako èovjek kad legne, ne ustaje više; dokle je nebesa neæe se probuditi niti æe se prenuti oda sna svojega.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 O da me hoæeš u grobu sakriti i skloniti me dokle ne utoli gnjev tvoj, i da mi daš rok kad æeš me se opomenuti! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Kad umre èovjek, hoæe li oživjeti? Sve dane vremena koje mi je odreðeno èekaæu dokle mi doðe promjena.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Zazvaæeš, i ja æu ti se odazvati; djelo ruku svojih poželjeæeš.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 A sada brojiš korake moje, i ništa ne ostavljaš za grijeh moj.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Zapeèaæeni su u tobocu moji prijestupi, i zavezuješ bezakonja moja.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Zaista, kao što gora padne i raspadne se, i kao što se stijena odvali s mjesta svojega,

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 I kao što voda spira kamenje i povodanj odnosi prah zemaljski, tako nadanje èovjeèije obraæaš u ništa.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Nadvlaðuješ ga jednako, te odlazi, mijenjaš mu lice i otpuštaš ga.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Ako sinovi njegovi budu u èasti, on ne zna; ako li u sramoti, on se ne brine.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Samo tijelo njegovo dok je živ boluje, i duša njegova u njemu tuži.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.