Jov 10

1 Dodijao je duši mojoj život moj; pustiæu od sebe tužnjavu svoju, govoriæu u jadu duše svoje.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Reæi æu Bogu: nemoj me osuditi; kaži mi zašto se preš sa mnom.

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Je li ti milo da èiniš silu, da odbacuješ djelo ruku svojih i savjet bezbožnièki obasjavaš?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Jesu li u tebe oèi tjelesne? vidiš li kao što vidi èovjek?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Jesu li dani tvoji kao dani èovjeèji, i godine tvoje kao vijek ljudski,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Te istražuješ moje bezakonje i za grijeh moj razbiraš?

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Ti znaš da nijesam kriv, i nema nikoga ko bi izbavio iz tvoje ruke.

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Tvoje su me ruke stvorile i naèinile, i ti me otsvuda potireš.

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Opomeni se da si me kao od kala naèinio, i opet æeš me u prah obratiti.

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Nijesi li me kao mlijeko slio i kao sir usirio me?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Navukao si na me kožu i meso, i kostima i žilama spleo si me.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Životom i milošæu darivao si me; i staranje tvoje èuvalo je duh moj.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 I sakrio si to u srcu svojem; ali znam da je u tebe.

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Ako sam zgriješio, opazio si me, i nijesi me oprostio bezakonja mojega.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Ako sam skrivio, teško meni! ako li sam prav, ne mogu podignuti glave, pun sramote i videæi muku svoju.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 I ako se podigne, goniš me kao lav, i opet èiniš èudesa na meni.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Ponavljaš svjedoèanstva svoja protiv mene, i umnožavaš gnjev svoj na me; vojske jedna za drugom izlaze na me.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Zašto si me izvadio iz utrobe? o da umrijeh! da me ni oko ne vidje!

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Bio bih kao da nigda nijesam bio; iz utrobe u grob bio bih odnesen.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Nije li malo dana mojih? prestani dakle i okani me se da se malo oporavim,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Prije nego otidem odakle se neæu vratiti, u zemlju tamnu i u sjen smrtni,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 U zemlju tamnu kao mrak i u sjen smrtni, gdje nema promjene i gdje je vidjelo kao tama.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.