iphiSiNaH 5
1 ato yUyaM priyabAlakA ivezvarasyAnukAriNo bhavata,
Så varer nu Guds efterföljare, såsom älskelige barn.
2 khrISTa iva premAcAraM kuruta ca, yataH so'smAsu prema kRtavAn asmAkaM vinimayena cAtmanivedanaM kRtvA grAhyasugandhArthakam upahAraM baliJcezvarAca dattavAn|
Och vandrer i kärlekenom, såsom ock Christus hafver älskat oss, och utgifvit sig sjelf för oss till gåfvo och offer, Gudi till en söt lukt.
3 kintu vezyAgamanaM sarvvavidhAzaucakriyA lobhazcaiteSAm uccAraNamapi yuSmAkaM madhye na bhavatu, etadeva pavitralokAnAm ucitaM|
Boleri och all slemhet, eller girighet låter ibland eder icke ens nämnda varda, såsom helgon tillhörer;
4 aparaM kutsitAlApaH pralApaH zleSoktizca na bhavatu yata etAnyanucitAni kintvIzvarasya dhanyavAdo bhavatu|
Och slem ord, eller gäckeri, eller skämt som icke höfves; utan heldre tacksägelse.
5 vezyAgAmyazaucAcArI devapUjaka iva gaNyo lobhI caiteSAM koSi khrISTasya rAjye'rthata Izvarasya rAjye kamapyadhikAraM na prApsyatIti yuSmAbhiH samyak jJAyatAM|
Ty I skolen veta, att ingen bolare, eller oren, eller giriger, hvilken är en afgudadyrkare, hafver arfvedel uti Christi och Guds rike.
6 anarthakavAkyena ko'pi yuSmAn na vaJcayatu yatastAdRgAcArahetoranAjJAgrAhiSu lokeSvIzvarasya kopo varttate|
Låter eder ingen förföra med fåfäng ord; ty för sådana plägar Guds vrede komma öfver otrones barn.
7 tasmAd yUyaM taiH sahabhAgino na bhavata|
Derföre varer icke deras stallbröder.
8 pUrvvaM yUyam andhakArasvarUpA AdhvaM kintvidAnIM prabhunA dIptisvarUpA bhavatha tasmAd dIpteH santAnA iva samAcarata|
Ty I voren fordom mörker, men nu ären I ljus i Herranom; vandrar såsom ljusens barn.
9 dIpte ryat phalaM tat sarvvavidhahitaiSitAyAM dharmme satyAlApe ca prakAzate|
Ty Andans frukt är uti all godhet, och rättfärdighet, och sanning.
10 prabhave yad rocate tat parIkSadhvaM|
Och pröfver hvad Herranom täckt är.
11 yUyaM timirasya viphalakarmmaNAm aMzino na bhUtvA teSAM doSitvaM prakAzayata|
Och hafver ingen delaktighet med de onyttiga mörksens verk; utan straffer dem heldre.
12 yataste lokA rahami yad yad Acaranti taduccAraNam api lajjAjanakaM|
Ty hvad hemliga af dem sker, det är ock skamligit att säga.
13 yato dIptyA yad yat prakAzyate tat tayA cakAsyate yacca cakAsti tad dIptisvarUpaM bhavati|
Men allt detta varder uppenbart, när det af ljuset straffadt varder; ty allt det uppenbart varder, det är ljus.
14 etatkAraNAd uktam Aste, "he nidrita prabudhyasva mRtebhyazcotthitiM kuru| tatkRte sUryyavat khrISTaH svayaM tvAM dyotayiSyati|"
Derföre säger han: Vaka upp, du som sofver, och statt upp ifrå de döda, så varder Christus dig upplysandes.
15 ataH sAvadhAnA bhavata, ajJAnA iva mAcarata kintu jJAnina iva satarkam Acarata|
Så ser nu till, huru I vandren visliga; icke som de ovise, utan som vise.
16 samayaM bahumUlyaM gaNayadhvaM yataH kAlA abhadrAH|
Och skicker eder efter tiden; ty tiden är ond.
17 tasmAd yUyam ajJAnA na bhavata kintu prabhorabhimataM kiM tadavagatA bhavata|
Derföre, varer icke oförståndige, utan förståndige hvad Herrans vilje är.
18 sarvvanAzajanakena surApAnena mattA mA bhavata kintvAtmanA pUryyadhvaM|
Och dricker eder icke druckna af vin, af hvilko ett oskickeligit väsende kommer; utan uppfyllens af den Helga Anda;
19 aparaM gItai rgAnaiH pAramArthikakIrttanaizca parasparam Alapanto manasA sArddhaM prabhum uddizya gAyata vAdayata ca|
Talande emellan eder i psalmer, och lofsånger, och andeliga visor; sjungandes och spelandes Herranom uti edor hjerta;
20 sarvvadA sarvvaviSaye'smatprabho yIzoH khrISTasya nAmnA tAtam IzvaraM dhanyaM vadata|
Alltid tacksägandes Gudi och Fadrenom för hvar man, uti vårs Herras Jesu Christi Namn;
21 yUyam IzvarAd bhItAH santa anye'pareSAM vazIbhUtA bhavata|
Ymsom underdånige, den ene dem andra, i Guds räddhåga.
22 he yoSitaH, yUyaM yathA prabhostathA svasvasvAmino vazaGgatA bhavata|
Hustrurna vare sina män underdåniga, såsom Herranom.
23 yataH khrISTo yadvat samite rmUrddhA zarIrasya trAtA ca bhavati tadvat svAmI yoSito mUrddhA|
Ty mannen är hustruns hufvud; såsom ock Christus är församlingenes hufvud; och han är ock sins kropps helsa.
24 ataH samiti ryadvat khrISTasya vazIbhUtA tadvad yoSidbhirapi svasvasvAmino vazatA svIkarttavyA|
Såsom nu församlingen är underdånig Christo, så skola ock hustrurna uti all ting vara sina män underdåniga.
25 aparaJca he puruSAH, yUyaM khrISTa iva svasvayoSitsu prIyadhvaM|
I män, älsker edra hustrur, såsom ock Christus älskade församlingen, och hafver utgifvit sig sjelf för henne;
26 sa khrISTo'pi samitau prItavAn tasyAH kRte ca svaprANAn tyaktavAn yataH sa vAkye jalamajjanena tAM pariSkRtya pAvayitum
På det han henne helga skulle, och hafver gjort henne rena i vattnsens bad, genom ordet;
27 aparaM tilakavalyAdivihInAM pavitrAM niSkalaGkAJca tAM samitiM tejasvinIM kRtvA svahaste samarpayituJcAbhilaSitavAn|
På det han skulle beställa sig sjelf ena församling, den härlig är, den ingen fläck eller skrynko hafver, eller annat sådant; utan att hon skulle vara helig och ostraffelig.
28 tasmAt svatanuvat svayoSiti premakaraNaM puruSasyocitaM, yena svayoSiti prema kriyate tenAtmaprema kriyate|
Så skola ock männerne älska sina hustrur, såsom sina egna kroppar. Den sina hustru älskar, han älskar sig sjelf.
29 ko'pi kadApi na svakIyAM tanum RtIyitavAn kintu sarvve tAM vibhrati puSNanti ca| khrISTo'pi samitiM prati tadeva karoti,
Ty ingen hafver någon tid hatat sitt eget kött; utan heldre föder och fordrar det, såsom ock Herren församlingen;
30 yato vayaM tasya zarIrasyAGgAni mAMsAsthIni ca bhavAmaH|
Ty vi äre ledamöter af hans kropp, af hans kött, och af hans benom.
31 etadarthaM mAnavaH svamAtApitaro parityajya svabhAryyAyAm AsaMkSyati tau dvau janAvekAGgau bhaviSyataH|
Fördenskull skall menniskan öfvergifva sin fader och moder, och blifva vid sin hustru, och af tvåm varder ett kött.
32 etannigUDhavAkyaM gurutaraM mayA ca khrISTasamitI adhi tad ucyate|
Denna hemlighet är stor; men jag talar om Christo och församlingen.
33 ataeva yuSmAkam ekaiko jana Atmavat svayoSiti prIyatAM bhAryyApi svAminaM samAdarttuM yatatAM|
Dock ock I, hvar i sin stad, älske sina hustru, såsom sig sjelf; men hustrun hafve mannen i vördning.
