Jó 32
1 Então aqueles três homens cessaram de responder a Jó, porque ele era justo em seus olhos.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Porém se acendeu a ira de Eliú, filho de Baraquel, buzita, da família de Rão; contra Jó se acendeu sua ira, porque justificava mais a si mesmo que a Deus.
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 Também sua ira se acendeu contra seus três amigos, porque não achavam o que responder, ainda que tinham condenado a Jó.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 E Eliú tinha esperado a Jó naquela discussão, porque tinham mais idade que ele.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Porém quando Eliú viu que não havia resposta na boca daqueles três homens, sua ira se acendeu.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 Por isso Eliú, filho de Baraquel, buzita, respondeu, dizendo: Eu sou jovem e vós sois idosos; por isso fiquei receoso e tive medo de vos declarar minha opinião.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 Eu dizia: Os dias falem, e a multidão de anos ensine sabedoria.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Certamente há espírito no ser humano, e a inspiração do Todo-Poderoso os faz entendedores.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Não são [somente] os grandes que são sábios, nem [somente] os velhos entendem o juízo.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Por isso eu digo: escutai-me; também eu declararei minha opinião.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Eis que eu aguardei vossas palavras, [e] dei ouvidos a vossas considerações, enquanto vós buscáveis argumentos.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Eu prestei atenção a vós, porém eis que ninguém há de vós que possa convencer a Jó, [nem] que responda a suas palavras.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Portanto não digais: Encontramos a sabedoria; que Deus o derrote, [e] não o homem.
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Jó não dirigiu suas palavras a mim, nem eu lhe responderei com vossos dizeres.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 Estão pasmos, não respondem mais; faltam-lhes palavras.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Esperei, pois, porém [agora] não falam; porque já pararam, [e] não respondem mais.
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 Também eu responderei minha parte; também eu declararei minha opinião.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 Porque estou cheio de palavras, e o espírito em meu ventre me obriga.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Eis que meu ventre é como o vinho que não tem abertura; e que está a ponto de arrebentar como odres novos.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 Falarei, para que eu me alivie; abrirei meus lábios, e responderei.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Não farei eu acepção de pessoas, nem usarei de títulos lisonjeiros para com o homem.
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 Pois não sei lisonjear; [caso contrário], meu Criador logo me removeria.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
