Jó 29
1 E Jó continuou a falar seu discurso, dizendo:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ah quem me dera que fosse como nos meses passados! Como nos dias em que Deus me guardava!
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 Quando ele fazia brilhar sua lâmpada sobre minha cabeça, e eu com sua luz caminhava pelas trevas,
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Como era nos dias de minha juventude, quando a amizade de Deus estava sobre minha tenda;
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 Quando o Todo-Poderoso ainda estava comigo, meus filhos ao redor de mim;
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 Quando eu lavava meus passos com manteiga, e da rocha me corriam ribeiros de azeite!
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Quando eu saía para a porta da cidade, [e] na praça preparava minha cadeira,
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Os rapazes me viam, e abriam caminho; e os idosos se levantavam, e ficavam em pé;
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Os príncipes se detinham de falar, e punham a mão sobre a sua boca;
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 A voz dos líderes se calava, e suas línguas se apegavam a céu da boca;
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 O ouvido que me ouvia me considerava bem-aventurado, e o olho que me via dava bom testemunho de mim.
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Porque eu livrava ao pobre que clamava, e ao órfão que não tinha quem o ajudasse.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 A bênção do que estava a ponto de morrer vinha sobre mim; e eu fazia o coração da viúva ter grande alegria.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Vestia-me de justiça, e ela me envolvia; e meu juízo era como um manto e um turbante.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Eu era olhos para o cego, e pés para o manco.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Aos necessitados eu era pai; e a causa que eu não sabia, investigava com empenho.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 E quebrava os queixos do perverso, e de seus dentes tirava a presa.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 E eu dizia: Em meu ninho expirarei, e multiplicarei [meus] dias como areia.
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Minha raiz se estendia junto às águas, e o orvalho ficava de noite em meus ramos.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Minha honra se renovava em mim, e meu arco se revigorava em minha mão.
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ouviam-me, e esperavam; e se calavam ao meu conselho.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Depois de minha palavra nada replicavam, e minhas razões gotejavam sobre eles.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Pois esperavam por mim como pela chuva, e abriam sua boca como para a chuva tardia.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Se eu me ria com eles, não acreditavam; e não desfaziam a luz de meu rosto.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Eu escolhia o caminho para eles, e me sentava à cabeceira; e habitava como rei entre as tropas, como o consolador dos que choram.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
