Jó 29
1 E Jó continuou a falar seu discurso, dizendo:
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Ah quem me dera que fosse como nos meses passados! Como nos dias em que Deus me guardava!
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 Quando ele fazia brilhar sua lâmpada sobre minha cabeça, e eu com sua luz caminhava pelas trevas,
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 Como era nos dias de minha juventude, quando a amizade de Deus estava sobre minha tenda;
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 Quando o Todo-Poderoso ainda estava comigo, meus filhos ao redor de mim;
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 Quando eu lavava meus passos com manteiga, e da rocha me corriam ribeiros de azeite!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 Quando eu saía para a porta da cidade, [e] na praça preparava minha cadeira,
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 Os rapazes me viam, e abriam caminho; e os idosos se levantavam, e ficavam em pé;
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Os príncipes se detinham de falar, e punham a mão sobre a sua boca;
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 A voz dos líderes se calava, e suas línguas se apegavam a céu da boca;
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 O ouvido que me ouvia me considerava bem-aventurado, e o olho que me via dava bom testemunho de mim.
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Porque eu livrava ao pobre que clamava, e ao órfão que não tinha quem o ajudasse.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 A bênção do que estava a ponto de morrer vinha sobre mim; e eu fazia o coração da viúva ter grande alegria.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Vestia-me de justiça, e ela me envolvia; e meu juízo era como um manto e um turbante.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Eu era olhos para o cego, e pés para o manco.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 Aos necessitados eu era pai; e a causa que eu não sabia, investigava com empenho.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 E quebrava os queixos do perverso, e de seus dentes tirava a presa.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 E eu dizia: Em meu ninho expirarei, e multiplicarei [meus] dias como areia.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Minha raiz se estendia junto às águas, e o orvalho ficava de noite em meus ramos.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Minha honra se renovava em mim, e meu arco se revigorava em minha mão.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Ouviam-me, e esperavam; e se calavam ao meu conselho.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Depois de minha palavra nada replicavam, e minhas razões gotejavam sobre eles.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Pois esperavam por mim como pela chuva, e abriam sua boca como para a chuva tardia.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Se eu me ria com eles, não acreditavam; e não desfaziam a luz de meu rosto.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Eu escolhia o caminho para eles, e me sentava à cabeceira; e habitava como rei entre as tropas, como o consolador dos que choram.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
