Jó 4
1 Então respondeu Eliphaz o temanita, e disse:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Se intentarmos falar-te, enfadar-te-ás? mas quem poderia conter as palavras?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Eis que ensinaste a muitos, e esforçaste as mãos fracas.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 As tuas palavras levantaram os que tropeçavam e os joelhos desfalecentes fortificaste.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Mas agora a ti te vem, e te enfadas: e, tocando-te a ti, te perturbas.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Porventura não era o teu temor de Deus a tua confiança, e a tua esperança a sinceridade dos teus caminhos?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Lembra-te agora qual é o inocente que jamais perecesse? e onde foram os sinceros destruídos?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Como eu tenho visto, os que lavram iniquidade, e semeam trabalho segam o mesmo.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Com o bafo de Deus perecem; e com o assopro da sua ira se consomem.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 O bramido do leão, e a voz do leão feroz, e os dentes dos leõezinhos se quebrantam.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 Perece o leão velho, porque não há preza; e os filhos da leoa andam esparzidos.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Uma palavra se me disse em segredo; e os meus ouvidos perceberam um sussurro dela.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 Entre imaginações de visões da noite, quando cai sobre os homens o sono profundo;
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Sobreveiu-me o espanto e o tremor, e todos os meus ossos estremeceram.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Então um espírito passou por diante de mim; fêz-me arrepiar os cabelos da minha carne;
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Parou ele, porém não conheci a sua feição; um vulto estava diante dos meus olhos: e, calando-me, ouvi uma voz que dizia:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 Seria porventura o homem mais justo do que Deus? seria porventura o varão mais puro do que o seu criador?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Eis que nos seus servos não confiaria, e aos seus anjos imputaria loucura:
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 Quanto menos naqueles que habitam em casas de lodo, cujo fundamento está no pó, e são machucados como a traça!
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Desde a manhã até à tarde são despedaçados: e eternamente perecem sem que disso se faça caso.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Porventura se não passa com eles a sua excelência? morrem, porém sem sabedoria.
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
