Jó 32
1 Então aqueles três homens cessaram de responder a Job; porque era justo aos seus próprios olhos.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 E acendeu-se a ira de Elihu, filho de Baracheel o buzita, da família de Ram: contra Job se acendeu a sua ira, porque se justificava a si mesmo, mais do que a Deus.
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 Também a sua ira se acendeu contra os seus três amigos: porque, não achando que responder, todavia condenavam a Job.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Elihu porém esperou que Job falasse; porquanto tinham mais idade do que ele.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Vendo pois Elihu que já não havia resposta na boca daqueles três homens, a sua ira se acendeu.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 E respondeu Elihu, filho de Baracheel o buzita, e disse: Eu sou de menos idade, e vós sois idosos; receei-me e temi de vos declarar a minha opinião.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 Dizia eu: falem os dias, e a multidão doa anos ensine a sabedoria.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Na verdade, há um espírito no homem, e a inspiração do Todo-poderoso os faz entendidos.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Os grandes não são os sábios, nem os velhos entendem juízo.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Pelo que digo: dai-me ouvidos, e também eu declararei a minha opinião.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Eis que aguardei as vossas palavras, e dei ouvidos às vossas considerações, até que buscasseis razões.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Atentando pois para vós, eis que nenhum de vós há que possa convencer a Job, nem que responda às suas razões:
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Para que não digais: Achamos a sabedoria; Deus o derribou, e não homem algum.
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Ora ele não dirigiu contra mim palavra alguma, nem lhe responderei com as vossas palavras.
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 Estão pasmados, não respondem mais, faltam-lhes as palavras.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Esperei pois, porém não falam: porque já pararam, e não respondem mais.
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 Também eu responderei pela minha parte: também eu declararei a minha opinião.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 Porque estou cheio de palavras, e aperta-me o espírito do meu ventre.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Eis que o meu ventre é como o mosto, sem respiradouro, e virá a arrebentar, como odres novos.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 Falarei, e respirarei: abrirei os meus lábios, e responderei.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Oxalá eu não faça acepção de pessoas, nem use de sobrenomes com o homem!
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 Porque não sei usar de sobrenomes: em breve me levaria o meu criador.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
