Jó 29
1 E proseguiu Job em proferir o seu dito, e disse:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ah! quem me dera ser como eu fui nos meses passados! como nos dias em que Deus me guardava!
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 Quando fazia resplandecer a sua candeia sobre a minha cabeça e quando eu pela sua luz caminhava pelas trevas:
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Como era nos dias da minha mocidade, quando o segredo de Deus estava sobre a minha tenda:
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 Quando o Todo-poderoso ainda estava comigo, e os meus meninos em redor de mim.
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 Quando lavava os meus passos na manteiga, e da rocha me corriam ribeiros de azeite:
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Quando saía a porta pela cidade, e na praça fazia preparar a minha cadeira:
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Os moços me viam, e se escondiam, e até os idosos se levantavam e se punham em pé:
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Os príncipes continham as suas palavras, e punham a mão sobre a sua boca:
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 A voz dos chefes se escondia: e a sua língua se pegava ao seu paladar:
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Ouvindo-me algum ouvido, me tinha por bem-aventurado: vendo-me algum olho, dava testemunho de mim;
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Porque eu livrava o miserável, que clamava: como também o órfão que não tinha quem o socoresse.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 A benção do que ia perecendo vinha sobre mim, e eu fazia que jubilasse o coração da viúva.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Vestia-me da justiça: e ela me servia de vestido: como manto e diadema era o meu juízo.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Eu fui o olho do cego, como também os pés do coxo:
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Aos necessitados era pai, e as causas de que eu não tinha conhecimento inquiria com diligência;
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 E quebrava os queixais do perverso, e dos seus dentes tirava a preza.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 E dizia: No meu ninho expirarei, e multiplicarei os meus dias como a areia.
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 A minha raiz se estendia junto às águas, e o orvalho fazia assento sobre os meus ramos;
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 A minha honra se renovava em mim, e o meu arco se reforçava na minha mão.
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ouvindo-me esperavam, e em silêncio atendiam ao meu conselho.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Acabada a minha palavra, não replicavam, e minhas razões destilavam sobre eles;
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Porque me esperavam, como a chuva; e abriam a sua boca, como a chuva tardia
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Se me ria para eles, não o criam, e não faziam abater a luz do meu rosto;
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Eu escolhia o seu caminho, assentava-me como chefe, e habitava como rei entre as tropas: como aquele que consola os que pranteiam.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
