Jó 19
1 Respondeu porém Job, e disse:
Job svarade, och sade:
2 Até quando entristecereis a minha alma, e me quebrantareis com palavras?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Já dez vezes me envergonhastes; vergonha não tendes: contra mim vos endureceis.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Embora haja eu, na verdade, errado, comigo ficará o meu erro.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Se deveras vos levantais contra mim, e me arguis com o meu opróbrio,
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Sabei agora que Deus é o que me transtornou, e com a sua rede me cercou.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Eis que clamo: violência; porém não sou ouvido; grito: socorro; porém não há justiça.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 O meu caminho entrincheirou, e já não posso passar, e nas minhas veredas pôs trevas.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Da minha honra me despojou; e tirou-me a coroa da minha cabeça.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Derribou-me ele em roda, e eu me vou, e arrancou a minha esperança, como a uma árvore.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 E fez inflamar contrar mim a sua ira, e me reputou para consigo, como a seus inimigos.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Juntas vieram as suas tropas, e prepararam contra mim o seu caminho, e se acamparam ao redor da minha tenda.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 Pôs longe de mim a meus irmãos, e os que me conhecem deveras me estranharam.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Os meus parentes me deixaram, e os meus conhecidos se esqueceram de mim.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Os meus domésticos e as minhas servas me reputaram como um estranho, e vim a ser um estrangeiro aos seus olhos.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Chamei a meu criado, e ele me não respondeu, suplicando-lhe eu por minha própria boca.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 O meu bafo se fez estranho a minha mulher, e eu a suplico pelos filhos do meu corpo.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Até os rapazes me desprezam, e, levantando-me eu, falam contra mim.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Todos os homens do meu secreto conselho me abominam, e até os que eu amava se tornaram contra mim.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Os meus ossos se apegaram à minha pele e à minha carne, e escapei só com a pele dos meus dentes.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Compadecei-vos de mim, amigos meus, compadecei-vos de mim, porque a mão de Deus me tocou.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Porque me perseguis assim como Deus, e da minha carne vos não fartais?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Quem me dera agora, que as minhas palavras se escrevessem! quem me dera, que se gravassem num livro!
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 E que, com pena de ferro, e com chumbo, para sempre fossem esculpidas na rocha!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Porque eu sei que o meu redentor vive, e que estará em pé no derradeiro dia sobre o pó.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 E depois de roída a minha pele, contudo desde a minha carne verei a Deus,
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 A quem eu verei por mim mesmo, e os meus olhos o verão, e não outro: e por isso os meus rins se consomem no meu seio.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Na verdade, que devieis dizer: Porque o perseguimos? Pois a raiz da acusação se acha em mim.
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Temei vós mesmos a espada; porque o furor traz os castigos da espada, para saberdes que haverá um juízo.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
