Jó 10
1 A minha alma tem tédio à minha vida: darei livre curso à minha queixa, falarei na amargura da minha alma.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 Direi a Deus: Não me condenes: faze-me saber porque contendes comigo.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Parece-te bem que me oprimas? que rejeites o trabalho das tuas mãos? e resplandeças sobre o conselho dos ímpios?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Tens tu porventura olhos de carne? vês tu como vê o homem?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 São os teus dias como os dias do homem? Ou são os teus anos como os anos de um homem,
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 Para te informares da minha iniquidade, e averiguares o meu pecado?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 Bem sabes tu que eu não sou ímpio: todavia ninguém há que me livre da tua mão.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 As tuas mãos me fizeram e me formaram todo em roda; contudo me consomes.
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Peço-te que te lembres de que como barro me formaste e me farás tornar em pó.
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 Porventura não me vasaste como leite, e como queijo me não coalhaste?
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 De pele e carne me vestiste, e com ossos e nervos me ligaste.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 Vida e beneficência me fizeste: e o teu cuidado guardou o meu espírito.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 Porém estas coisas as ocultaste no teu coração: bem sei eu que isto esteve contigo.
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 Se eu pecar, tu me observas; e da minha iniquidade não me escusarás.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 Se for ímpio, ai de mim! e se for justo, não levantarei a minha cabeça: farto estou de afronta; e olho para a minha miséria.
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 Porque se vai crescendo; tu me caças como a um leão feroz: tornas-te, e fazes maravilhas contra mim.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 Tu renovas contra mim as tuas testemunhas, e multiplicas contra mim a tua ira; revezes e combate estão comigo.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 Por que pois me tiraste da madre? Ah se então dera o espírito, e olhos nenhuns me vissem!
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 Que tivera sido como se nunca fôra: e desde o ventre fôra levado à sepultura!
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 Porventura não são poucos os meus dias? cessa pois, e deixa-me, para que por um pouco eu tome alento;
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 Antes que vá e de onde nunca torne, à terra da escuridão e da sombra da morte;
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 Terra escuríssima, como a mesma escuridão, terra da sombra, da morte e sem ordem alguma e onde a luz é como a escuridão.
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
