Eclesiastes 1
1 Palavras do pregador, filho de David, rei em Jerusalém:
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vaidade de vaidades! diz o pregador, vaidade de vaidades! é tudo vaidade.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Que vantagem tem o homem, de todo o seu trabalho, que ele trabalha debaixo do sol?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Uma geração vai, e outra geração vem; porém a terra para sempre permanece.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 E nasce o sol, e põe-se o sol, e aspira ao seu lugar de onde nasceu.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Vai para o sul, e faz o seu giro para o norte; continuamente vai girando o vento, e volta o vento sobre os seus giros.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Todos os ribeiros vão para o mar, e contudo o mar não se enche: para o lugar para onde os ribeiros vão, para ali tornam eles a ir
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Todas estas coisas se cançam tanto, que ninguém o pode declarar: os olhos se não fartam de vêr, nem se enchem os ouvidos de ouvir.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 O que foi isso é o que há de ser; e o que se fez isso se fará: de modo que nada há de novo debaixo do sol.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Há alguma coisa de que se possa dizer: Vês isto, é novo? já foi nos séculos passados, que foram antes de nós.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Já não há lembrança das coisas que precederam, e das coisas que hão de ser também delas não haverá lembrança, nos que hão de ser depois.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Eu, o pregador, fui rei sobre Israel em Jerusalém.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 E apliquei o meu coração a esquadrinhar, e a informar-me com sabedoria de tudo quanto sucede debaixo do céu: esta enfadonha ocupação deu Deus aos filhos dos homens, para nela os exercitar.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 Atentei para todas as obras que se fazem debaixo do sol, e eis que tudo era vaidade e aflição de espírito.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Aquilo que é torto não se pode endireitar; aquilo que falta não se pode contar.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Falei eu com o meu coração, dizendo: Eis que eu me engrandeci, e aumentei em sabedoria, sobre todos os que houve antes de mim em Jerusalém: e o meu coração contemplou abundantemente a sabedoria e a ciência.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 E apliquei o meu coração a entender a sabedoria e a ciência, os desvários e as doidices, e vim a saber que também isto era aflição de espírito.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 Porque na muita sabedoria há muito enfado; e o que se aumenta em ciência, acrescenta o trabalho.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
