Jó 14
1 O homem nascido da mulher é curto de dias e farto de inquietação.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 Sae como a flor, e se corta; foge tambem como a sombra, e não permanece.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 E sobre este tal abres os teus olhos, e a mim me fazes entrar no juizo comtigo.
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Quem do immundo tirará o puro? Ninguem.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Visto que os seus dias estão determinados, comtigo está o numero dos seus dias; e tu lhe pozeste limites, e não passará além d'elles.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Desvia-te d'elle, para que tenha repouso, até que, como o jornaleiro, tenha contentamento no seu dia.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 Porque ha esperança para a arvore que, se fôr cortada, ainda se renovará, e não cessarão os seus renovos
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Se se envelhecer na terra a sua raiz, e morrer o seu tronco no pó,
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 Ao cheiro das aguas brotará, e dará ramos para a planta.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 Porém, morrendo o homem, está abatido: e dando o homem o espirito, então onde está?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Como as aguas se retiram do mar, e o rio se esgota, e fica secco,
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 Assim o homem se deita, e não se levanta: até que não haja mais céus não acordarão nem se erguerão de seu somno.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Oxalá me escondesses na sepultura, e me occultasses até que a tua ira se desviasse: e me pozesses um limite, e te lembrasses de mim! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 Morrendo o homem, porventura tornará a viver? todos os dias de meu combate esperaria, até que viesse a minha mudança?
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Chama-me, e eu te responderei, e affeiçoa-te á obra de tuas mãos.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 Pois agora contas os meus passos: porventura não vigias sobre o meu peccado?
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 A minha transgressão está sellada n'um sacco, e amontoas as minhas iniquidades.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 E, na verdade, caindo a montanha, desfaz-se: e a rocha se remove do seu logar.
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 As aguas gastam as pedras, as cheias afogam o pó da terra: e tu fazes perecer a esperança do homem.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Tu para sempre prevaleces contra elle, e elle passa; tu, mudando o seu rosto, o despedes.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Os seus filhos estão em honra, sem que elle o saiba: ou ficam minguados sem que elle o perceba:
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 Mas a sua carne n'elle tem dôres: e a sua alma n'elle lamenta.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
