Isaías 17

1 Pezo de Damasco. Eis que Damasco será tirada, e mais não será cidade, antes será um montão de ruinas.

Detta är tungan öfver Damascon: Si, Damascus skall ingen stad nu mer vara, utan en förfallen stenhop.

2 As cidades d'Aroer serão desamparadas: hão de ser para os rebanhos que se deitarão sem que alguem os espante.

Aroers städer skola, öfvergifne varda, så att hjordar skola der i bet gå, och ingen skall drifva dem ut.

3 E a fortaleza d'Ephraim cessará, como tambem o reino de Damasco e o residuo da Syria; serão como a gloria dos filhos de Israel, diz o Senhor dos Exercitos.

Och det skall ute vara med Ephraims fäste, och Konungariket i Damasco; och det öfverblefna i Syrien skall vara såsom Israels barnas härlighet, säger Herren Zebaoth.

4 E será n'aquelle dia que ficará attenuada a gloria de Jacob, e a gordura da sua carne se emmagrecerá.

På den tiden skall Jacobs härlighet tunn varda, och hans feta kropp skall mager blifva;

5 Porque será como o segador que colhe a ceara e com o seu braço sega as espigas: e será tambem como o que colhe espigas no valle de Rephaim.

Ty han skall varda såsom när en insamlade säd i andene, och såsom när en inbergade ax med sin arm, och såsom en upphemte ax i Rephaims dal;

6 Porém ainda ficarão n'elle alguns rabiscos, como no sacudir da oliveira, em que só duas ou tres azeitonas ficam na mais alta ponta dos ramos, e quatro ou cinco em seus ramos fructiferos, diz o Senhor Deus d'Israel.

Och en efterhemtning blefve, såsom när man rister ett oljoträ och der tu eller tre bär qvarsitta uppe i skatanom; eller såsom fyra eller fem bär hänga qvar på qvistarna, säger Herren Israels Gud.

7 N'aquelle dia attentará o homem para o seu Creador, e os seus olhos olharão para o Sancto d'Israel.

På den tiden skall menniskan hålla sig intill honom, som henne gjort hafver, och hennes ögon skola se på den Heliga i Israel;

8 E não attentará para os altares, obra das suas mãos, nem tão pouco olhará para o que fizeram seus dedos, nem para os bosques, nem para as imagens do sol.

Och skall icke hålla sig till altaren, som hennes händer gjort hafva, och icke se till det hennes finger gjort hafva, antingen till lundar eller beläte.

9 N'aquelle dia serão as suas cidades fortes como plantas desamparadas, e como os mais altos ramos, os quaes vieram a deixar por causa dos filhos d'Israel, e haverá assolação.

På den tiden skola hans starkhets städer varda såsom en öfvergifven telning och qvist, som öfvergifven var för Israels barn, och skola öde varda.

10 Porquanto te esqueceste do Deus da tua salvação, e não te lembraste da rocha da tua fortaleza: pelo que bem plantarás plantas formosas, e as cercarás de sarmentos estranhos.

Ty du hafver förgätit Gud, den din helsa, är, och icke tänkt uppå dina starkhets klippo; derföre skall du sätta lustiga plantor, men du skall dermed satt hafva vinqvisten åt främmandom.

11 E no dia em que as plantares as farás crescer, e pela manhã farás que a tua semente brote: porém sómente será um montão do segado no dia da enfermidade e das dôres insoffriveis.

I planterningenes tid skall du väl taga vara uppå, att din säd må tideliga växa; men åt höstenom, när du skall inberga kärfvarna, skall du få ens bedröfvadas sorg derföre.

12 Ai da multidão dos grandes povos que bramam como bramem os mares, e do rugido das nações que rugem como rugem as impetuosas aguas.

Ack! ve det öfvermåtto myckna folket; såsom hafvet skall det brusa, och folkens rumor varder stormandes, såsom stor vatten storma.

13 Bem rugirão as nações, como rugem as muitas aguas, porém reprehendel-o-ha e fugirá para longe; e será afugentado como a pragana dos montes diante do vento, e como a bola diante do tufão

Ja, såsom stor vatten storma, så skola folken storma; men han skall näpsa dem, och de skola fly lång väg bort; och skall förfölja dem, såsom stoftena på bergen sker af vädret, och såsom enom väderhvirfvel sker af stormenom.

14 No tempo da tarde eis que ha pavor, mas antes que amanheça já não apparece: esta é a parte d'aquelles que nos despojam, e a sorte d'aquelles que nos saqueiam.

Om aftonen, si, så är förskräckelse på färde, och förr än morgonen varder, så äro de intet till. Detta är deras lön, som oss röfva, och deras arfvedel, som taga oss vårt ifrå.