Hioba 14

1 Człowiek, urodzony przez kobietę, ma dni niewiele i ma pełno kłopotów;

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Wyrasta jak kwiat i zostaje podcięty, znika jak cień i się nie ostaje.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 A jednak na takiego otwierasz swoje oczy i wzywasz mnie przed siebie na sąd.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Któż może wydobyć czystego z nieczystego? Ani jeden.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Gdyż jego dni są ustalone, liczba jego miesięcy jest u ciebie; wyznaczyłeś mu kres, którego nie może przekroczyć.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Odstąp od niego, aby odpoczął, aż zakończy swój dzień jak najemnik.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 [Dla] drzewa bowiem jest nadzieja, choć je wytną, że znowu odrośnie, że jego latorośl nie ustanie.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Choć jego korzeń zestarzeje się w ziemi i jego pień umrze w prochu;

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 [To jednak] gdy poczuje wodę, odrasta i rozpuszcza gałęzie jak sadzonka.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Ale człowiek umiera i marnieje; a gdy oddaje ducha, gdzie on jest?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Jak ubywa wód z morza i rzeka opada, i wysycha;

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Tak jest z człowiekiem, gdy się położy i już nie wstanie; dopóki niebiosa będą trwać, nie ocknie się ani nie będzie obudzony ze swego snu.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Obyś mnie w grobie ukrył i schował, aż twój gniew się uciszy, wyznaczył mi czas i wspomniał na mnie. (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Gdy człowiek umrze, czy [znowu] ożyje? Przez wszystkie dni wyznaczonego mi czasu będę czekał, aż nadejdzie moja zmiana.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Zawołasz, a ja ci odpowiem; zatęsknisz za dziełem swoich rąk.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Teraz jednak liczysz moje kroki. Czy nie zważasz na mój grzech?

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Mój występek jest zapieczętowany w woreczku, gromadzisz moje nieprawości.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Doprawdy, góra pada i rozsypuje się, i skała przesuwa się ze swego miejsca.

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Wody wydrążają kamienie, ulewa podrywa to, co wyrośnie z prochu ziemi, a ty nadzieję człowieka obracasz wniwecz.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Stale pokonujesz go, a on odchodzi; zmieniasz jego oblicze i odprawiasz go.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Jego synowie darzeni są szacunkiem, lecz on o tym nie wie; żyją w pogardzie, lecz na to nie zważa.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Ale jego własne ciało odczuwa ból, a jego dusza w nim płacze.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.