Kaznodziei 4
1 Potemem się obrócił i ujrzałem wszystkie uciski, które się dzieją pod słońcem, a oto widziałem łzy uciśnionych, którzy nie mają pocieszyciela, ani mocy, aby uszli rąk tych, którzy ich ciemiężą; a nie mają, mówię, pocieszyciela.
Jag vände mig, och såg på alla dem som orätt lida under solene; och si, der voro deras tårar, som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, voro alltför mägtige, så att de ingen tröstaro få kunde.
2 Dlategom ja umarłych, którzy już zeszli, więcej chwalił, niżeli żywych, którzy jeszcze aż dotąd żyją.
Då prisade jag de döda, som allaredo afledne voro, mer än de lefvande, som ännu lif hade;
3 Owszem szczęśliwy jest nad tych obydwóch ten, który jeszcze nie był, który nie widział nic złego, które się dzieje pod słońcem.
Och den som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solene sker.
4 Bom widział, że wszelaka praca i każde dzieło dobre jest ku zazdrosci jednych drugim. I toć jest marność i utrapienie ducha.
Jag såg på arbete och skickelighet i alla saker; der hatar hvar annan. Det är ock intet annat, än fåfängelighet och bekymmer;
5 Głupi składa ręce swe, a je ciało swoje.
Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.
6 Lepsza jest pełna garść z pokojem, niżeli obie garści pełne z pracą i z udręczeniem ducha.
Bättre är en hand full i rolighet, än båda händerna fulla i mödo och jämmer.
7 Znowu obróciwszy się ujrzałem drugą marność pod słońcem.
Jag vände mig, och såg fåfängelighet under solene.
8 Jest kto samotny, niemając żadnego, ani syna, ani brata, a wżdy niemasz końca wszelakiej pracy jego, ani oczy jego mogą się nasycić bogactwem. Nie myśli: Komuż ja pracuję, tak że i żywotowi swemu ujmuję dobrego. I toć jest marność, i ciężkie udręc zenie.
En är ensam, och icke sjelf annar, och hafver hvarken barn eller syskon; likväl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon varda aldrig mätt af rikedomar. För hvem arbetar jag dock, och gör icke mine själ godt? Det är ju ock fåfängelighet, och ondt bekymmer.
9 Lepiej jest we dwóch być, niż jednemu; mają zaiste dobry pożytek z pracy swojej.
Så är nu bättre två än en; ty de hafva dock gagn af deras arbete.
10 Bo jeźli jeden upadnie, drugi podźwignie towarzysza swego. A tak biada samotnemu, gdyby upadł! bo nie ma drugiego, coby go podźwignął.
Faller en af dem, så hjelper hans stallbroder honom upp igen. Ve honom, som är allena; faller han, så är ingen annar för handene, som honom upphjelper.
11 Także będąli dwaj społu leżeć, zagrzeją się; ale jeden jakoż się zagrzeje?
Och när två ligga tillhopa, värma de sig; huru kan en ensammer blifva varm?
12 Owszem jeźliby kto jednego przemagał, dwaj mu się zastawią; a sznur troisty nie łacno się zerwie.
En kan varda öfvervunnen, men två kunna stå emot; ty ett trefaldt rep går icke lätteliga sönder.
13 Lepszy jest chłopiec ubogi a mądry, niżeli król stary a głupi, który już nie umie przyjmować napominania.
Ett fattigt barn och vist är bättre än en gammal Konung, som en dåre är, och kan icke taga sig vara.
14 Bo ów z więzienia wychodzi, aby królował, a ten i w królestwie swojem zubożeć może.
En kommer utaf fängelse till Konungavälde, och en, som i Konungavälde född är, varder fattig.
15 Widziałem wszystkich żyjących, którzy chodzą pod słońcem, że przestawali z chłopięciem, potomkiem onego, który miał nastąpić na królestwo po nim.
Och jag såg, att alle lefvande under solene vandrade med ett annat barn, som i dess andras stad uppkomma skulle.
16 Nie było końca niestatkowi wszystkiego ludu, którykolwiek był przed nimi; nie będąć się potomkowie cieszyć z niego. A tak i to jest marność, i utrapienie ducha.
Och på folket, som för honom gick, var ingen ände; och de som efter honom gingo, gladdes dock intet vid honom; det är ju ock intet annat, än fåfängelighet och jämmer.
