ایوب 10

1 از زندگی بیزارم. پس بگذارید زبان به شکایت گشوده، از تلخی جانم سخن بگویم.

Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 ای خدا مرا محکوم نکن؛ فقط به من بگو چه کرده‌ام که با من چنین می‌کنی؟

Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 آیا به نظر تو این درست است که به من ظلم روا داری و انسانی را که خود آفریده‌ای ذلیل سازی و شادی و خوشبختی را نصیب بدکاران بگردانی؟

Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 آیا چشمان تو مانند چشمان انسان است؟ آیا فقط چیزهایی را می‌بینی که مردم می‌بینند؟

Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 آیا عمر تو به درازای عمر انسان است؟ آیا روزهای زندگی‌ات آنقدر کوتاه است

Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 که باید هر چه زودتر خطاهایم را بجویی، و گناهانم را جستجو کنی؟

eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 هرچند می‌دانی که تقصیرکار نیستم، و کسی نیست که بتواند مرا از دست تو نجات دهد؟

du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 دستهای تو بود که مرا سرشت و اکنون همان دستهاست که مرا نابود می‌کند.

Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 به یاد آور که مرا از خاک به وجود آوردی؛ آیا به این زودی مرا به خاک برمی‌گردانی؟

Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 به پدرم قدرت بخشیدی تا مرا تولید نماید و گذاشتی در رحم مادرم رشد کنم.

Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 پوست و گوشت به من دادی و استخوانها و رگ و پی‌ام را به هم بافتی.

Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 تو بودی که به من حیات بخشیدی و محبتت را نصیب من کردی. زندگی من در دستان تو محفوظ است.

Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 با وجود این، انگیزه واقعی تو این بوده که

Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 مرا تحت نظر داشته باشی تا اگر مرتکب گناهی شدم از بخشیدنم امتناع ورزی.

om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 وای بر من اگر گناهی مرتکب شوم. اما حتی اگر بی‌گناه باشم نمی‌توانم سرم را بلند کنم چون پر از شرمساری و فلاکت هستم!

Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 حتی اگر سرم را بلند کنم تو مانند شیر مرا شکار می‌کنی و قدرت مهیب خود را علیه من به نمایش می‌گذاری.

Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 پیوسته علیه من شاهد می‌آوری؛ هر لحظه بر خشم خود نسبت به من می‌افزایی و نیروهای تازه نفس برای مبارزه با من می‌فرستی.

Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 چرا گذاشتی به دنیا بیایم؟ ای کاش قبل از اینکه چشمی مرا می‌دید، جان می‌دادم.

Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 انگار هرگز وجود نداشته‌ام و از رحم مادر به گور می‌رفتم.

hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 آیا نمی‌بینی که دیگر چیزی از عمرم باقی نمانده است؟ پس دیگر تنهایم بگذار. بگذار دمی استراحت کنم.

Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 به‌زودی می‌روم و دیگر باز نمی‌گردم. به سرزمینی می‌روم که سرد و تاریک است

innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 به سرزمین ظلمت و پریشانی، به جایی که خود نور هم تاریکی است.

till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.