Faarfannaa 104
1 Yaa lubbuu ko, Waaqayyoon eebbisi. Yaa Waaqayyo, Waaqa ko, ati akka malee guddaa dha; miidhaginaa fi surraa uffatteerta.
Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2 Ati akkuma wayyaa ifa uffatta; samiiwwanis akkuma dunkaanaa diriirsita.
Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3 Dareeraa diinqa isaa bishaanota irra buufta. Duumessoota gaarii isaa godhata; qoochoo bubbee yaabbattee deema.
Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4 Inni ergamoota isaa hafuurota, tajaajiltoota isaa immoo arraba ibiddaa godha.
Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5 Inni lafa hundee ishee irra dhaabeera; isheenis gonkumaa hin sochootu.
Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6 Ati akkuma wayyaatti tuujubaan ishee haguugde; bishaanonnis tulluuwwanii ol dhaabatan.
Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7 Ati ifannaan bishaanonni baqatan; sagalee qaqawwee keetii dhageenyaan gugatan.
Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8 Isaan tulluuwwan irraan dhangalaʼan; gara iddoo ati isaanii qopheessitee, gara sululootaatti gad yaaʼan.
Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9 Akka isaan deebiʼanii lafa hin haguugneef ati daarii isaan darbuu hin dandeenye isaan dura dhaabde.
Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10 Akka burqaawwan sululoota keessa yaaʼan goota; isaanis tulluuwwan gidduu yaaʼu.
Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11 Isaan bineensota bakkee hundaaf bishaan kennu; harroonni diidaas dheebuu baʼu.
Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12 Simbirroonni samii bishaanota biratti mandhee ijaarratan; dameewwan gidduutti ni faarfatan.
När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13 Inni mana isaa kan olii irraa tulluuwwan bishaan obaafta; laftis ija hojii keetiitiin quufti.
Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14 Inni lafa irraa nyaata kennuuf jedhee looniif marga, faayidaa namaatiif immoo biqiltuuwwan biqilcha;
Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15 akka daadhiin wayinii garaa nama gammachiisu, akka zayitiin fuula nama cululuqsuu fi akka midhaan nama jajjabeessu ni goota.
Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16 Mukkeen Waaqayyoo, birbirsi Libaanoon kan inni dhaabe sun bishaan quufaniiru.
Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17 Simbirroonni achitti mandhee isaanii ijaarratu; huummoonis birbirsa irraa mana qabdi.
Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18 Tulluuwwan dhedheeroon daʼoo reʼee diidaa ti; holqi kattaawwanii immoo daʼoo osolee ti.
De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19 Inni akka jiʼi waqtiilee gargar qoodu godha; biiftuunis yeroo itti lixxu ni beekti.
Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20 Ati dukkana uumta; halkanis ni taʼa; bineensonni bosonaa hundis gad yaaʼu.
Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21 Leenci saafelli waan nyaatu barbaadee aada; nyaata isaas Waaqa bira barbaada.
De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22 Isaan yommuu biiftuun baatutti walitti qabamu; dachaʼaniis goda isaanii keessa ciciisu.
Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23 Namni gara hojii isaatti, hamma galgalaattis gara jiruu isaatti ni baʼa.
Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24 Yaa Waaqayyo, hojiin kee akkam baayʼee dha! Ati hunda isaanii ogummaadhaan hojjette; laftis uumamawwan keetiin guutamte.
Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25 Galaanni guddaa fi balʼaan kun, uumamawwan hamma hin qabneen guutame; kan lubbuu qabeeyyiin gurguddaa fi xixinnoon keessa jiraatan kuunnoo jira.
Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26 Dooniiwwan as irra deddeebiʼu; lewaataan kan akka inni achi keessa taphatuuf ati uumtes achi jira.
Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27 Akka ati nyaata isaanii yeroo barbaachisuutti isaaniif kennituuf, isaan hundi si eeggatu.
Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28 Yeroo ati isaaniif kennitutti, isaan walitti qabatu; yeroo ati harka kee balʼiftutti, isaan waan gaarii quufu.
Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29 Yeroo ati fuula kee dhokfattutti, isaan ni naʼu; yeroo ati hafuura isaanii fudhattutti, isaan duʼanii biyyootti deebiʼu.
Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30 Yeroo ati Hafuura kee ergitutti isaan ni uumamu; atis fuula lafaa ni haaromsita.
Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31 Ulfinni Waaqayyoo bara baraan haa jiraatu; Waaqayyo hojii isaatti haa gammadu;
Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32 inni ilaallaan lafti hollatte; inni tuqnaan tulluuwwan keessaa aarrii baʼe.
Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33 Bara jireenya koo guutuu ani Waaqayyoof nan faarfadha; hamma lubbuun koo jirtuttis faarfannaadhaan Waaqa koo nan galateeffadha.
Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34 Irra deddeebiʼee yaaduun koo isa haa gammachiisu; ani Waaqayyotti nan gammadaatii.
Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35 Cubbamoonni lafa irraa haa badan; hamoonnis siʼachi hin jiraatin. Yaa lubbuu koo Waaqayyoon eebbisi. Haalleluuyaa.
Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
