Iyyoob 4

1 Eliifaaz namichi Teemaan sun akkana jedhee deebise:

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 “Yoo namni tokko sitti dubbachuu yaale, ati ni komattaa? Garuu eenyutu dubbachuu dhiisa?

Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 Ati akka nama baayʼee barsiifte, akka harka dadhabaa illee jajjabeessite yaadadhu.

Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 Dubbiin kee warra gatantaran gargaaree dhaabeera; atis jilba laafe jabeessiteerta.

dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 Amma garuu rakkinni sirra gaʼe; atis abdii kutatteerta; rakkinni si miidheera; atis rifatteerta;

Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 Waaqa sodaachuun kee irkoo kee, qajeelinni karaa keetiis abdii kee mitii?

Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 “Ammas yaadadhu; namni qulqulluun takkumaa badee beekaa? Qajeelonni eessatti badanii beeku?

Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 Akka ani hubadhetti warri waan hamaa qotatan, kanneen waan hamaa facaasanis isuma haammatu.

Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 Isaanis hafuura Waaqni isaanitti baafatuun badu; hafuuraa dheekkamsa isaaniitiinis ni barbadeeffamu.

för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 Leenci ni aada; ni gururiʼas; ilkaan leenca saafelaa garuu ni caccaba.

Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 Leenci jabaan waan adamsu dhabee ni duʼa; ilmaan leenca dhaltuus ni bittinnaaʼu.

Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 “Dubbiin tokko icciitiidhaan naa fidame; gurri koos asaasa isaa dhagaʼe.

Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 Abjuu halkanii sodaachisaa keessa, yommuu hirribni cimaan nama qabatutti,

När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 sodaa fi hollachuun na qabatee lafee koo hunda raase.

då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 Hafuurri luffi jedhee fuula koo dura darbe; rifeensi dhagna koos kaʼee dhaabate.

En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 Innis ni dhaabate; ani garuu inni maal akka taʼe hubachuu hin dandeenye. Fakkiin tokko ija koo dura dhaabate; anis sagalee tasgabbii kan akkana jedhu tokkon dhagaʼe:

Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 ‘Namni duʼa hin oolle, Waaqa caalaa qajeelaa taʼuu dandaʼaa? Namni Uumaa isaa caalaa qulqulluu taʼuu dandaʼaa?

»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Waaqni tajaajiltoota isaa hin amanatu; ergamoota isaas balleessaa isaaniitiin ni gaafata;

Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 yoos warri manneen suphee keessa jiraatan, warri hundeen isaanii biyyoo taʼe, warri bilii caalaa burkutaaʼan immoo akkam haa taʼan ree?

huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 Isaan ganamaa fi galgala gidduutti burkutaaʼu; tasumas bara baraan ni badu.

när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 Akka isaan ogummaa malee duʼaniif funyoon dunkaana isaanii hin luqqifamnee?’

Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»