Iyyoob 10
1 “Ani jireenya koo akka malee jibbeera; kanaafuu caalchisee nan guunguma; hadhaaʼummaa lubbuu kootiinis nan dubbadha.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 Waaqaanis akkana nan jedha: Ati maaliin akka na himattu natti himi malee natti hin murin.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Hojii jalʼootaa gammachuudhaan fudhattee ana immoo yommuu cunqursitu, hojii harka keetiis yommuu tuffattu sitti tolaa?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Ati ija foonii qabdaa? Akka namni ilaaluttis ni ilaaltaa?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 Barri kee akka bara namaatii? Yookaan waggoonni kee akka waggoota namaatii?
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 Yoos ati maaliif balleessaa koo barbaaddee cubbuu koo qoratta?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 Taʼus ati akka ani yakka hin qabnee fi akka namni harka keetii na baasu tokko iyyuu hin jirre ni beekta.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 “Harki kee tolchee na uume. Ati amma deebitee na balleessitaa?
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Akka supheetti na tolchuu kee yaadadhu. Ati amma gara biyyootti na deebiftaa?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 Ati akka aannanii na hin dhangalaafnee? Akka baaduus na hin itichinee?
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 Ati gogaa fi foon natti uffifte; lafee fi ribuudhaanis walitti hodhitee na tolchite.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 Ati jireenya naa kennitee gaarummaa natti argisiifte; kunuunsi kees hafuura koo naa eege.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 “Ati garuu waan kana hunda garaatti qabatte; anis akka wanni kun yaada kee keessa jiru nan beeka.
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 Ati yoo ani cubbuu hojjedhe na argita; balleessaa koos utuu hin adabin bira hin dabartu.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 Yoo ani yakka hojjedhe, anaaf wayyoo! Ani yoo nama balleessaa hin qabne taʼe illee, mataa koo ol qabachuu hin dandaʼu; ani salphina uffadhee dhiphina keessa seeneeraatii.
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 Yoo ani mataa ol qabadhe ati akka leenca waa adamsuu na adamsita; humna kee sodaachisaa sanas ammumaa amma natti argisiifta.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 Ati dhuga baatota haaraa natti fiddee dheekkamsa kee natti dabalta; loltuus natti fidda.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 “Egaa ati maaliif gadameessa keessaa na baafte? Utuu iji tokko iyyuu na hin argin utuun duʼee.
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 Ani utuun dhalachuu baadhee yookaan utuun akkuman dhaladheen awwaalamee jiraadhee!
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 Barri koo gabaabaan dhumaa jira mitii? Akka ani yeroo xinnoof gammaduuf narraa deebiʼi;
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 utuu ani lafa dhaqanii hin deebine, biyya dimimmisaa fi dukkana limixii hin dhaqin dura,
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 gara biyya dimimmisaaʼaa akka dukkanaa, biyya gaaddidduu duʼaatiin guutame, kan ifni iyyuu akkuma dukkanaa taʼee hin dhaqin, narraa deebiʼi.”
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
