Ruts 1
1 I den tidi då domarane styrde, vart det uår i landet. Då for ein mann frå Betlehem i Juda i veg med kona si og båe sønerne sine og vilde bu i Moablandet ei stund.
På den tiden, då domare regerade, vardt en hård tid i landena; och en man af BethLehem Juda for bort, och var främmande uti de Moabiters land, med sine hustru och två söner.
2 Mannen heitte Elimelek og kona hans No’omi, og dei tvo sønerne Mahlon og Kiljon; dei var efratitar, frå Betlehem i Juda. No kom dei då til Moablandet og vart veranda der.
Han het EliMelech, och hans hustru Naemi, och hans två söner Mahlon och Chilion, de voro Ephrateer af BethLehem Juda; och då de kommo in i de Moabiters land, blefvo de der.
3 Og Elimelek, mannen hennar No’omi, døydde; men ho livde att med dei tvo sønerne sine.
Och EliMelech, Naemis man, blef död; och hon blef qvar med sina två söner.
4 Sønerne tok seg konor frå Moablandet; den eine heitte Orpa og den andre Rut. Og dei budde der på lag ti år.
De togo Moabitiska hustrur; den ena het Arpa, den andra Ruth.
5 Då døydde både Mahlon og Kiljon, og kvinna livde att etter sønerne sine og mannen sin.
Och som de hade bott der i tio år, blefvo de både döde, Mahlon och Chilion, så att qvinnan var qvar efter båda sina söner och sin man.
6 Då budde ho seg til å fara heim att frå Moablandet med sonekonorne sine; for ho hadde høyrt i Moablandet at Herren hadde set um folket sitt og gjeve deim brød.
Så gjorde hon redo med sina två sonahustrur, och for ut igen af de Moabiters land; ty hon hade förnummit i de Moabiters land, att Herren hade sökt sitt folk, och gifvit dem bröd;
7 So gav ho seg i veg frå den staden der ho hadde butt, ho og båe sonekonorne hennar. Då dei var komne eit stykke på vegen heim til Judalandet,
Och gick ut ifrå det rum, der hon varit hade, och båda hennes sonahustrur med henne. Och då hon i vägen var hem åt Juda land igen,
8 då sagde No’omi til sonekonorne sine: «Snu no og gakk heim att kvar til si mor! Herren vere miskunnsam mot dykk, so som de hev vore mot båe dei avlidne og mot meg!
Sade hon till båda sina sonahustrur: Går edra färde, och vänder om igen, hvar edra till sins moders hus. Herren göre barmhertighet med eder, såsom I med de döda och med mig gjort hafven.
9 Herren gjeve at de må finna ro, kvar i huset hjå sin mann!» So kysste ho deim; men dei tok til å gråta,
Herren gifve eder, att I mågen finna ro, hvar i sins mans hus. Och hon kysste dem. Då hofvo de sina röst upp, och greto;
10 og sagde til henne: «Nei, me vil fylgja med deg attende til folket ditt.»
Och sade till henne: Vi vilje gå med dig till ditt folk.
11 Men No’omi svara: «Snu att, døtterne mine; kvifor skulde de ganga med meg? Kann eg endå få søner i mitt liv som kunde verta menner åt dykk?
Men Naemi sade: Vänder om, mina döttrar; hvi viljen I gå med mig? Huru kan jag nu härefter hafva barn i mitt lif, som edra män blifva måtte?
12 Snu, døtterne mine, og gakk heim att! for eg er for gamall til å gifta meg att. Og um so var at eg kunde tenkja: «Eg hev endå von, » ja um eg so alt i natt gav meg åt ein mann, og so vart at eg fødde søner,
Vänder om, mina döttrar, och går edra färde: ty jag är nu för gammal, till att gifva mig manne i våld. Och om jag än sade: Det är förhoppandes, att jag i denna nattene må taga mig en man, och föda barn,
13 skulde so de bia til dei vart fullvaksne? skulde so de stengja dykk inne og liva utan menner? Nei, døtterne mine, eg tykkjer synd i dykk, for meg hev Herrens hand råma.»
Så kunnen I dock icke bida, intilldess de varda store; ty I föråldradens, så att I kunden inga män hafva. Ingalunda, mina döttrar; ty det gör mig ångest för edra skull; ty Herrans hand är utgången öfver mig.
14 Då tok dei til å gråta att, og Orpa kysste vermor si til avskil, men Rut vilde ikkje slite seg laus frå henne.
Då hofvo de sina röst upp, och greto ännu mer; och Arpa kysste sina sväro; men Ruth blef när henne.
15 Då sagde ho: Sjå, versyster di hev snutt heim att til folket sitt og til sin gud. Snu no du og, og fylg versyster di!»
Men hon sade: Si, din svägerska hafver vändt tillbaka till sitt folk, och till sin gud. Vänd ock du om efter dina svägersko.
16 Men Rut svara: «Ikkje tel meg til å snu att og ganga frå deg! for der du gjeng, vil eg og ganga, og der du stanar, der vil eg og stana. Ditt folk er mitt folk, og din Gud er min Gud.
Ruth svarade: Tala mig icke i det sinnet, att jag skall öfvergifva dig, och vända tillbaka igen ifrå dig; dit du går, dit vill jag ock gå; der du blifver, der blifver jag ock. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
17 Der du døyr, vil eg og døy, og der vil eg verta jorda. Herren late meg bøta for det no og sidan, um noko anna enn dauden skulde skilja meg frå deg!»
Der du dör, der dör jag ock, der vill jag ock begrafven varda. Herren göre mig det och det, om döden icke skall skilja oss åt.
18 Då ho no såg at ho stod fast på sitt og vilde vera med henne, tala ho ikkje meir med henne um dette.
Som hon nu såg, att hon stod fast i det sinnet, att hon ville följa henne, vände hon åter att tala mer derom med henne.
19 So gjekk dei saman til dei kom til Betlehem. Og då dei kom til Betlehem, kom heile byen i rørsla for deira skuld, og kvinnorne sagde: «Er dette No’omi?»
Så gingo de båda med hvarandra, intilldess de kommo till BethLehem. Och då de kommo till BethLehem, rörde sig hela staden öfver dem, och sade: Är detta Naemi?
20 Men ho sagde til deim: «Kalla meg ikkje No’omi, men kalla meg Mara, for Den Allmegtige hev late mykje sorg koma yver meg.
Men hon sade till dem: Kaller mig icke Naemi, utan Mara; ty den Allsmägtige hafver svårliga bedröfvat mig.
21 Rik for eg herifrå, og tomhendt hev Herren late meg koma att. Kvifor kallar de meg No’omi då når Herren hev vitna mot meg, og den Allmegtige hev late det ganga meg so ille?»
Full drog jag härut, och tomman hafver Herren låtit mig komma igen. Hvi kallen I mig då Naemi, efter Herren hafver så tryckt mig, och den Allsmägtige hafver bedröfvat mig?
22 So kom då No’omi heim att frå Moabland med sonekona si, moabitkvinna Rut, og dei kom til Betlehem då dei tok til med skurdonni.
Och det var på den tiden, då bjugganden var begynt, då Naemi och hennes sonahustru Ruth, den Moabitiskan, igenkommo af de Moabiters land till BethLehem.
