Salmenes 90
1 Ei bøn av gudsmannen Moses. Herre, du hev vore ei livd for oss frå ætt til ætt.
En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
2 Fyrr fjelli vart til, og du skapte jordi og heimen, ja frå æva og til æva er du Gud.
Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
3 Du let menneskja venda um til dust og segjer: «Vend um att, de menneskjeborn!»
Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
4 For tusund år er i dine augo som dagen i går når han lid, som ei vakt um natti.
Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
5 Du riv deim burt som i flaum, dei vert som ein svevn, um morgonen er dei som groande graset;
Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
6 um morgonen blømer det og gror, um kvelden visnar det burt og turkast upp.
Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
7 For me hev forgjengest ved din vreide, og ved din harm er me burtskræmde.
Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
8 Du hev sett våre misgjerder for augo dine, vår løynde synd i ljoset frå di åsyn.
Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
9 For alle våre dagar er framfarne i din vreide, me hev livt våre år til ende som ein sukk.
Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
10 Vår livstid, ho varer sytti år, og når der er mykje kraft, åtteti år, og jamvel det stoltaste er møda og fåfengd, for snart er det framfare, og me flaug burt.
Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
11 Kven kjenner styrken i din vreide og din harm, soleis som ein bør ottast deg?
Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
12 Å telja våre dagar, det lære du oss, at me kann få visdom i hjarta.
Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
13 Vend um, Herre! Kor lenge? Og lat det gjera deg vondt for tenarane dine!
Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
14 Metta oss med di miskunn når morgonen renn, so vil me fegnast og gleda oss alle våre dagar!
Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
15 Gled oss etter dei dagar du hev bøygt oss, etter dei år me hev set ulukka!
Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
16 Lat di gjerning syna seg for tenarane dine og din herlegdom yver deira born!
Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
17 Og Herren, vår Guds ynde vere yver oss, og det våre hender gjer, gjeve du framgang for oss, ja, det våre hender gjer, det gjeve du framgang!
Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
