Salmenes 9
1 Til songmeisteren, etter Mut-labben; ein salme av David. Eg vil lova Herren av alt mitt hjarta, eg vil fortelja um alle dine under.
En Psalm Davids, om den sköna, ungdomen, till att föresjunga. Jag tackar Herranom af allt hjerta, och förtäljer all din under.
2 Eg vil gleda og fagna meg i deg, eg vil lovsyngja ditt namn, du Høgste!
Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofvar ditt Namn, du Aldrahögste;
3 av di mine fiendar vik attende, dei snåvar og gjeng til grunnar for ditt andlit.
Att du mina ovänner tillbakadrifvit hafver; de äro fallne och förgångne för dig.
4 For du hev ført fram min rett og mi sak, du hev sett deg på domstolen som rettferdig domar.
Ty du drifver min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.
5 Du hev aga heidningarne, øydt ut dei ugudlege, stroke ut deira namn æveleg og alltid.
Du straffar Hedningarna, och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till evig tid.
6 Fienden er all lagd i øyde til æveleg tid, byarne hev du støytt ned til grunns, deira minne, det hev døytt ut.
Fiendernas svärd hafva en ända; städerna hafver du omstört; deras åminnelse är förgången med dem.
7 Men Herren sit som konge til æveleg tid, han hev sett upp sin stol til doms,
Men Herren blifver evinnerliga; sin stol hafver han beredt till doms.
8 og han dømer jordriket med rettferd, segjer dom yver folkeslag med rettvisa.
Och han skall döma jordenes krets rätt, och regera folket rättsinneliga.
9 Og Herren er ei borg for den nedtyngde, ei borg i dei tider han er i trengd.
Och Herren är dens fattigas beskärm; ett beskärm i nödene.
10 Og dei som kjenner ditt namn, set si lit til deg; for du forlet ikkje deim som søkjer deg, Herre!
Derföre hoppas till dig de som ditt Namn känna; ty du förlåter icke dem som söka dig, Herre.
11 Syng lovsong til Herren som bur på Sion! forkynn millom folki hans store gjerningar!
Lofver Herran, den i Zion bor; förkunner ibland folken hans verk.
12 For han som hemner blod, kjem deim i hug, han gløymer ikkje ropet frå dei arme.
Ty han kommer ihåg, och frågar efter deras blod; han förgäter icke de fattigas rop.
13 Ver meg nådig, Herre! Sjå kva eg må lida av deim som meg hatar, du som lyfter meg upp frå daudens portar,
Herre, var mig nådelig; se till mitt elände ibland ovänner, du som upphäfver mig utu dödsens portom;
14 so eg kann forkynna all din pris, i portarne åt Sions dotter fagna meg i di frelsa.
På det jag skall förtälja all din pris uti dottrenes Zions portom; att jag öfver dina hjelp glad vara må.
15 Heidningarne er sokne i den grav som dei grov; deira fot er fanga i det garnet dei løynde.
Hedningarna äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.
16 Herren hev gjort seg kjend, han hev halde dom; han fangar den ugudlege i det verk hans eigne hender gjorde. (Higgajon, Sela)
Så förnimmer man, att Herren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers verk, genom ordet. (Sela)
Ack! att de ogudaktiga till helvetet vände vorde, och alle Hedningar, som Gud förgäta. (Sheol h7585)
18 For den fatige vert ikkje gløymd for alltid, dei arme folks von ikkje spillt i all æva.
Ty han skall icke så allstinges förgäta den fattiga; och de eländas hopp skall icke förtappadt varda evinnerliga.
19 Statt upp, Herre, lat ikkje menneskje få magt, lat heidningarne verta dømde for di åsyn!
Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhandena; låt alla Hedningar för dig dömda varda.
20 Set rædsla i deim, Herre! Lat heidningarne kjenna at dei er menneskje! (Sela)
Gif dem, Herre, en mästare, att Hedningarna måga förnimma att de menniskor äro. (Sela)
