Salmenes 88
1 Ein song, ein salme av Korahs born. Til songmeisteren; etter Mahalat leannot; ein song til lærdom av ezrahiten Heman. Herre, min Frelse-Gud! Dag og natt ropar eg framfyre deg.
En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
2 Lat mi bøn koma for di åsyn, bøyg ditt øyra til mitt klagerop!
Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
4 Eg er rekna lik deim som fer ned i gravi, eg er som ein mann utan livskraft.
Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
5 Eg er forlaten millom dei daude, som dei ihelslegne som ligg i gravi, som du ikkje meir kjem i hug, då dei er avskorne frå di hand.
Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
6 Du hev lagt meg i den djupe hola, i myrkrer, i ovdjup.
Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
7 Din harm kvilar tungt på meg, og med alle dine bylgjor trengjer du meg. (Sela)
Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
8 Du hev drive mine kjenningar langt burt frå meg, du hev gjort meg til ein styggedom for deim, eg er innestengd og kann ikkje koma ut.
Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
9 Mitt auga hev vanmegtast av liding, eg hev kalla på deg kvar dag, Herre, eg hev rett ut mine hender til deg.
Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
10 Gjer du vel under for dei daude? eller vil skuggar stand upp og lova deg? (Sela)
Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
11 Tru dei i gravi fortel um di miskunn, og um di truskap i avgrunnen?
Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
12 Vert dine under kjende i myrkret, og di rettferd i gløymelandet?
Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
13 Men eg ropar til deg, Herre, og um morgonen kjem mi bøn imot deg.
Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
14 Kvifor, Herre, støyter du burt mi sjæl? Kvifor løyner du ditt andlit for meg?
Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
15 Arm er eg og døyande frå ungdomen av, eg ber dine rædslor, eg lyt gjeva meg yver.
Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
16 Logarne av din harm hev gjenge yver meg, dine skræmor hev gjort meg til inkjes.
Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
17 Dei hev ringa seg um meg som vatn all dagen, dei hev i samlag kringsett meg.
De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
18 Du hev drive langt burt frå meg ven og næste, mine kjenningar er myrkret.
Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
