Salmenes 78
1 Ein song til lærdom av Asaf. Lyd, mitt folk, på læra mi, legg øyra til det munnen min talar!
En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.
2 Eg vil opna min munn med fyndord, eg vil lata gåtor frå gamall tid strøyma ut.
Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;
3 Det me hev høyrt og veit, og det våre feder hev fortalt oss,
De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;
4 det vil me ikkje dylja for deira born, men fortelja Herrens pris for den komande ætti, og hans styrke og hans under, som han hev gjort.
Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.
5 Han hev sett upp eit vitnemål i Jakob, og ei lov hev han lagt i Israel, som han baud våre feder, til å kunngjera deim for borni,
Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;
6 so den komande ætti, dei born som skulde verta fødde, kunde kjenna deim, at dei kunde koma fram og fortelja um deim til sine born,
På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;
7 og setja si von til Gud, og ikkje gløyma Guds verk, men taka vare på hans bodord,
Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;
8 og ikkje vera som deira feder, ei tver og tråssug ætt, ei ætt som ikkje gjorde sitt hjarta fast, og som i si ånd ikkje var trufast mot Gud.
Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;
9 Efraims born, dei væpna bogeskyttarar, dei snudde på stridsdagen.
Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.
10 Dei heldt ikkje Guds pakt og vilde ikkje ferdast i hans lov.
De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;
11 Og dei gløymde hans storverk og hans under som han hadde synt deim.
Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.
12 For deira feder hadde han gjort under i Egyptarlandet på Soans mark.
För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.
13 Han kløyvde havet og let deim ganga igjenom, og let vatnet standa som ein haug.
Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.
14 Og han leidde deim med skyi um dagen, og heile natti ved elds ljos.
Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.
15 Han kløyvde berg i øydemarki og let deim drikka som av store vatsdjup.
Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;
16 Og han let bekkjer koma or fjellet og fekk vatn til å renna ned som elvar.
Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.
17 Men dei heldt endå på og synda imot honom, og var tråssuge mot den Høgste i øydemarki.
Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;
18 Og dei freista Gud i sitt hjarta, so dei kravde mat for si lyst.
Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;
19 Og dei tala imot Gud, dei sagde: «Kann vel Gud duka bord i øydemarki?
Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?
20 Sjå, han slo i berg, so vatn rann ut, og bekkjer fløymde. Tru han og kann gjeva brød, eller koma med kjøt til sitt folk?»
Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?
21 Difor, då Herren høyrde det, vart han harm, og eld loga upp mot Jakob, og vreide reiste seg mot Israel;
Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;
22 for dei trudde ikkje på Gud og leit ikkje på hans frelsa.
Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.
23 Og han gav skyerne ovantil, og himmelportarne let han upp.
Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;
24 Og han let manna regna yver deim til føda, og himmelkorn gav han deim.
Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.
25 Englebrød fekk menneskje eta, nista sende han deim til mette.
De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.
26 Han let austanvinden fara ut i himmelen, og han førde sunnanvinden fram ved si magt.
Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;
27 Og han let kjøt regna yver deim som dust, og fljugande fuglar som havsens sand,
Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;
28 og han let deim falla ned midt i deira læger, kringum deira bustader.
Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.
29 Og dei åt og vart ovleg mette, og det dei hadde hug på, let han deim få.
Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.
30 Dei var ikkje komne burt frå si lyst, endå hadde dei maten i munnen,
Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,
31 då steig Guds vreide upp imot deim, og han drap deira sterke menner hjå deim, og Israels ungdomar slo han ned.
Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.
32 Med alt dette synda dei endå, og dei trudde ikkje på hans under.
Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.
33 Og han let deira dagar kverva i fåfengd, og deira år i rædsla.
Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.
34 Når han slo deim ned, då spurde dei etter honom, og vende um og søkte Gud,
När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;
35 og kom i hug at Gud var deira berg og den høgste Gud var deira atterløysar.
Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;
36 Men dei gjølte for honom med sin munn, og laug for honom med si tunga.
Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.
37 Og deira hjarta hekk ikkje fast ved honom, og dei var ikkje true mot hans pakt.
Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.
38 Men han er miskunnsam, han forlet skuld og tyner ikkje, og mange gonger let han sin vreide venda um, og han vakte ikkje heile sin harm.
Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.
39 Og han kom i hug at dei var kjøt, ein andepust som kverv og ikkje kjem att.
Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.
40 Kor ofte dei tråssa honom i øydemarki og gjorde honom sorg i audni!
De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.
41 Og dei freista atter Gud og krenkte Israels Heilage.
De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.
42 Dei kom ikkje handi hans i hug, eller den dagen då han fria deim frå fienden,
De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;
43 då han gjorde sine teikn i Egyptarland, og sine undergjerningar på Soans mark.
Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.
44 Og han gjorde deira elvar til blod, og sine rennande vatn kunde dei ikkje drikka.
Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.
45 Han sende imot deim flugesvermar som åt deim upp, og froskar som tynte deim.
Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;
46 Og han gav deira grøda til gnagaren og deira arbeid til grashoppen.
Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.
47 Han slo deira vintre ned med hagl og deira morbærtre med haglsteinar.
Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.
48 Og han gav deira fe til haglet og deira hjorder til eldingarne.
Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.
49 Han sende på deim sin brennande vreide, sinne og harm og trengsla, ei sending av uferds-englar.
Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.
50 Han braut veg for sin vreide, han sparde ikkje deira sjæl for dauden, og deira liv gav han til sotti.
Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.
51 Og han slo alle fyrstefødde i Egyptarland, fyrstegrøda av dei sterke i Khams tjeld.
Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;
52 Og han let sitt folk fara av stad som sauer, og førde deim som ei hjord i øydemarki.
Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.
53 Og han leidde deim trygt, og dei ræddast ikkje, men havet løynde deira fiendar.
Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;
54 Og han førde deim til sitt heilage landmerke, det fjell som hans høgre hand hadde vunne.
Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;
55 Og han dreiv ut heidningar for deim, og let deira land falla til deim som arv, og let Israels ætter bu i deira tjeld.
Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.
56 Men dei freista Gud, den Høgste, og tråssa honom, og hans vitnemål agta dei ikkje på.
Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;
57 Og dei veik av og var utrugne som deira feder, dei vende um som ein veik boge.
Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;
58 Dei harma honom med sine haugar og eggja honom med sine avgudar.
Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;
59 Gud høyrde det og vart vreid, og han vart svært leid av Israel.
Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;
60 Og han gjekk burt frå sin bustad i Silo, det tjeld han hadde slege upp millom menneskje.
Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;
61 Og han let sin styrke verta førd burt som fange, og gav si æra i fiendehand.
Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;
62 Og han gav sitt folk til sverdet, og på sin arv harmast han.
Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.
63 Eld åt deira unge menner, og deira møyar fekk ingen bruresong.
Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.
64 Deira prestar fall for sverdet, og deira enkjor fekk ikkje syrgja
Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.
65 Då vakna Herren som ein sovande, som ei kjempa frå rus av vin.
Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;
66 Og han slo sine fiendar attende, og han førde yver deim æveleg skam.
Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;
67 Og han støytte burt Josefs tjeld, og Efraims ætt valde han ikkje ut.
Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;
68 Men han valde Judas ætt, Sions fjell som han elska.
Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;
69 Og han bygde sin heilagdom som høge fjell, liksom jordi som han hev grunnfest til æveleg tid.
Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;
70 Og han valde ut David, sin tenar, og tok honom frå sauegrindarne.
Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.
71 Han førde honom frå lambsauerne som han fylgde, til å gjæta Jakob, sitt folk, og Israel, sin arv.
Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.
72 Og han gjætte deim etter sitt ærlege hjarta, og med si kloke hand leidde han deim.
Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.
