Salmenes 73

1 Ein salme av Asaf. Ja, Gud er god mot Israel, mot deim som hev eit reint hjarta.

En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

2 Men eg - mine føter hadde so nær snåva, det skilde lite at mine stig hadde skride ut.

Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

3 For eg harmast på dei ovmodige, når eg såg at det gjekk dei gudlause godt.

ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

4 For dei er frie frå verk til dei døyr, og deira kropp er feit.

Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

5 Dei veit ikkje av naud som andre folk, og dei vert ikkje plåga som andre menneskje.

De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

6 Difor er ovmod deira halsprydnad, vald sveiper seg um deim som eit klædeplagg.

Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

7 Augo deira glytter ut or feitt, deira hjartans tankar bryt fram.

Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

8 Dei spottar og talar i vondskap um valdsverk, frå høgdi talar dei.

De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

9 Dei set sin munn til himmelen, og deira tunga fer fram yver jordi.

Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

10 Difor vendar deira folk seg til, og mykje vatn syg dei inn.

därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

11 Og dei segjer: «Korleis skulde Gud vita noko? Finst det vel kunnskap hjå den Høgste?»

Och de säga: "Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?"

12 Sjå desse er ugudlege, og æveleg trygge veks dei i magt.

Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

13 Ja, fåfengt hev eg reinsa mitt hjarta og tvege mine hender i uskyld,

Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

14 eg vart like vel plåga heile dagen, og kvar morgon fekk eg tukt.

jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

15 Dersom eg hadde sagt: «Eg vil tala soleis, » då hadde eg vore utru mot ætti av dine born.

Om jag hade sagt: "Så vill jag lära", då hade jag svikit dina barns släkte.

16 Og når eg tenkte etter korleis eg skulda skyna dette, vart det for mødesamt var det for meg

När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

17 - til dess eg gjekk inn i Guds heilagdomar og agta på deira ende.

till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

18 Ja, på hålka set du deim; du let deim falla radt til grunns.

Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

19 Kor dei vart øydelagde i ein augneblink! Dei gjekk under, fekk ein skræmeleg ende.

Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

20 Som ein vanvyrder ein draum når ein vaknar, soleis vanvyrder du, Herre, deira bilæte når du vert vaken.

Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

21 Når mitt hjarta var beiskt, og eg fekk styng i nyro,

När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

22 då var eg uvitug og skyna inkje, eit fe var eg imot deg.

då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

23 Men eg er alltid hjå deg, du hev gripe mi høgre hand.

Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

24 Du vil leida meg med di råd og sidan tek du meg upp til æra.

Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

25 Kven hev eg i himmelen? Og når du er min, hev eg ingen hug til jordi.

Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

26 Um mitt kjøt og hjarta vert til inkjes, so er Gud æveleg mitt hjartans berg og min deil.

Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

27 For sjå, dei som er langt burte frå deg, skal ganga til grunnar; du tyner alle som i hor gjeng frå deg.

Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

28 Men for meg er det godt å halda meg nær til Gud, eg set mi lit til Herren, Herren, at eg må fortelja alle dine gjerningar.

Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.