Salmenes 73
1 Ein salme av Asaf. Ja, Gud er god mot Israel, mot deim som hev eit reint hjarta.
En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2 Men eg - mine føter hadde so nær snåva, det skilde lite at mine stig hadde skride ut.
Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3 For eg harmast på dei ovmodige, når eg såg at det gjekk dei gudlause godt.
Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4 For dei er frie frå verk til dei døyr, og deira kropp er feit.
Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5 Dei veit ikkje av naud som andre folk, og dei vert ikkje plåga som andre menneskje.
De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6 Difor er ovmod deira halsprydnad, vald sveiper seg um deim som eit klædeplagg.
Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7 Augo deira glytter ut or feitt, deira hjartans tankar bryt fram.
De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8 Dei spottar og talar i vondskap um valdsverk, frå høgdi talar dei.
De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9 Dei set sin munn til himmelen, og deira tunga fer fram yver jordi.
Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10 Difor vendar deira folk seg til, og mykje vatn syg dei inn.
Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11 Og dei segjer: «Korleis skulde Gud vita noko? Finst det vel kunnskap hjå den Høgste?»
Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12 Sjå desse er ugudlege, og æveleg trygge veks dei i magt.
Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13 Ja, fåfengt hev eg reinsa mitt hjarta og tvege mine hender i uskyld,
Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14 eg vart like vel plåga heile dagen, og kvar morgon fekk eg tukt.
Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15 Dersom eg hadde sagt: «Eg vil tala soleis, » då hadde eg vore utru mot ætti av dine born.
Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16 Og når eg tenkte etter korleis eg skulda skyna dette, vart det for mødesamt var det for meg
Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17 - til dess eg gjekk inn i Guds heilagdomar og agta på deira ende.
Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18 Ja, på hålka set du deim; du let deim falla radt til grunns.
Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19 Kor dei vart øydelagde i ein augneblink! Dei gjekk under, fekk ein skræmeleg ende.
Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20 Som ein vanvyrder ein draum når ein vaknar, soleis vanvyrder du, Herre, deira bilæte når du vert vaken.
Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21 Når mitt hjarta var beiskt, og eg fekk styng i nyro,
Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22 då var eg uvitug og skyna inkje, eit fe var eg imot deg.
Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23 Men eg er alltid hjå deg, du hev gripe mi høgre hand.
Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24 Du vil leida meg med di råd og sidan tek du meg upp til æra.
Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25 Kven hev eg i himmelen? Og når du er min, hev eg ingen hug til jordi.
När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26 Um mitt kjøt og hjarta vert til inkjes, so er Gud æveleg mitt hjartans berg og min deil.
Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27 For sjå, dei som er langt burte frå deg, skal ganga til grunnar; du tyner alle som i hor gjeng frå deg.
Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28 Men for meg er det godt å halda meg nær til Gud, eg set mi lit til Herren, Herren, at eg må fortelja alle dine gjerningar.
Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.
