Salmenes 71

1 Til deg, Herre, flyr eg, lat meg aldri verta til skammar!

Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

2 Fria meg ut og berga meg ved di rettferd, bøyg ditt øyra til meg og frels meg!

Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

3 Ver meg eit berg til å bu på, der eg alltid kann koma! Du hev påbode frelsa for meg, for du er mitt fjell og mi festning.

Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

4 Min Gud, berga meg frå handi til den ugudlege, frå hans neve som er urettferdig og gjer valdsverk!

Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

5 For du er den eg vonar på, Herre, Herre, den eg set mi lit til alt frå ungdomen.

Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

6 På deg hev eg studt meg alt frå morsfanget; du er den som drog meg ut or morslivet, um deg vil eg alltid syngja min lovsong.

Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

7 Som eit under hev eg vore for mange; men du er mi sterke borg.

Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

8 Min munn er full av ditt lov, av di æra heile dagen.

Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

9 Kasta meg ikkje burt i min alderdom, forlat meg ikkje når mi kraft vert til inkjes!

Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

10 For mine fiendar hev sagt um meg, og dei som lurar på mi sjæl, legg råder i hop,

Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

11 og segjer: «Gud hev forlate honom; forfylg honom og tak honom, for det er ingen som bergar!»

»Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

12 Gud, ver ikkje langt frå meg! Min Gud, kom meg snart til hjelp!

Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

13 Lat deim som stend etter mitt liv, verta til skammar og ganga til grunnar! Lat deim som søkjer mi ulukka, verta klædde i spott og skam!

Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

14 Men eg vil alltid venta, og stødt vil eg lova deg meir og meir.

Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

15 Min munn skal fortelja um di rettferd, um di frelse all dagen, for eg veit ikkje tal på deim.

Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

16 Eg vil koma fram med Herrens, Herrens velduge verk, eg vil forkynna di rettferd, berre di.

Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

17 Gud, du hev lært meg upp alt frå ungdomen, og til dessa kunngjer eg dine undergjerningar.

Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

18 Forlat meg då ikkje heller når eg vert gamall og grå, du Gud, til dess eg fær forkynna um din arm til ei onnor ætt, um di magt til kvar den som skal koma.

Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

19 Og di rettferd, Gud, når upp til det høge, du Gud, som hev gjort store ting, kven er som du?

Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

20 Du som hev late oss sjå mange trengslor og ulukkor, du vil gjera oss livande att og draga oss upp att or dypterne i jordi.

Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

21 Du vil lata meg veksa og vil venda um og trøysta meg.

Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

22 So vil eg prisa deg med harpespel, din truskap, min Gud! Eg vil syngja deg lov med cither, du Israels Heilage.

Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

23 Mine lippor skal fegnast når eg syng deg lov, og mi sjæl, som du hev løyst ut.

Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

24 Ogso tunga mi skal heile dagen kveda ut di rettferd, for dei hev vorte til skam og spott, dei som søkjer mi ulukka.

Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.