Salmenes 71

1 Til deg, Herre, flyr eg, lat meg aldri verta til skammar!

Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.

2 Fria meg ut og berga meg ved di rettferd, bøyg ditt øyra til meg og frels meg!

Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.

3 Ver meg eit berg til å bu på, der eg alltid kann koma! Du hev påbode frelsa for meg, for du er mitt fjell og mi festning.

Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.

4 Min Gud, berga meg frå handi til den ugudlege, frå hans neve som er urettferdig og gjer valdsverk!

Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.

5 For du er den eg vonar på, Herre, Herre, den eg set mi lit til alt frå ungdomen.

Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.

6 På deg hev eg studt meg alt frå morsfanget; du er den som drog meg ut or morslivet, um deg vil eg alltid syngja min lovsong.

Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.

7 Som eit under hev eg vore for mange; men du er mi sterke borg.

Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.

8 Min munn er full av ditt lov, av di æra heile dagen.

Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.

9 Kasta meg ikkje burt i min alderdom, forlat meg ikkje når mi kraft vert til inkjes!

Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.

10 For mine fiendar hev sagt um meg, og dei som lurar på mi sjæl, legg råder i hop,

Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;

11 og segjer: «Gud hev forlate honom; forfylg honom og tak honom, for det er ingen som bergar!»

Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.

12 Gud, ver ikkje langt frå meg! Min Gud, kom meg snart til hjelp!

Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.

13 Lat deim som stend etter mitt liv, verta til skammar og ganga til grunnar! Lat deim som søkjer mi ulukka, verta klædde i spott og skam!

Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.

14 Men eg vil alltid venta, og stødt vil eg lova deg meir og meir.

Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.

15 Min munn skal fortelja um di rettferd, um di frelse all dagen, for eg veit ikkje tal på deim.

Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.

16 Eg vil koma fram med Herrens, Herrens velduge verk, eg vil forkynna di rettferd, berre di.

Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.

17 Gud, du hev lært meg upp alt frå ungdomen, og til dessa kunngjer eg dine undergjerningar.

Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.

18 Forlat meg då ikkje heller når eg vert gamall og grå, du Gud, til dess eg fær forkynna um din arm til ei onnor ætt, um di magt til kvar den som skal koma.

Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.

19 Og di rettferd, Gud, når upp til det høge, du Gud, som hev gjort store ting, kven er som du?

Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?

20 Du som hev late oss sjå mange trengslor og ulukkor, du vil gjera oss livande att og draga oss upp att or dypterne i jordi.

Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.

21 Du vil lata meg veksa og vil venda um og trøysta meg.

Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.

22 So vil eg prisa deg med harpespel, din truskap, min Gud! Eg vil syngja deg lov med cither, du Israels Heilage.

Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.

23 Mine lippor skal fegnast når eg syng deg lov, og mi sjæl, som du hev løyst ut.

Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.

24 Ogso tunga mi skal heile dagen kveda ut di rettferd, for dei hev vorte til skam og spott, dei som søkjer mi ulukka.

Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.