Salmenes 69
1 Til songmeisteren, etter «Liljor»; av David. Frels meg, Gud! for vatni trengjer seg inn på livet.
En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
2 Eg er sokken ned i det djupe dike der det inkje fotfeste er, eg er komen ut i ovdjupe vatn, og flodi fløymer yver meg.
Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
3 Eg er trøytt av mi roping, det brenn i min strupe, mine augo er upptærde, med di eg ventar på min Gud.
Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
4 Fleire enn håri på mitt hovud er dei som hatar meg utan orsak, mange er dei som vil meg tyna meg, som utan grunn er mine fiendar; det eg ikkje hev rana, skal eg no gjeva attende.
De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
5 Gud, du kjenner min dårskap, og all mi syndeskuld er ikkje løynd for deg.
Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
6 Lat deim ved meg ikkje verta til skammar, dei som ventar på deg, Herre, Herre, allhers drott! Lat deim ikkje ved meg verta skjemde, dei som søkjer deg, Israels Gud!
Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
7 For di skuld ber eg hæding, skjemsla ligg yver mitt andlit.
Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
8 Eg hev vorte framand hjå brørne mine, og ein utlending hjå borni til mor mi.
Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
9 For brennhug for ditt hus hev ete meg upp, og deira spottord som spottar deg, hev falle på meg.
Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
10 Då mi sjæl græt medan eg fasta, vart eg spotta for det.
Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
11 Då eg laga ein sekk til klædde for meg, vart eg eit ordtøke for deim.
Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
12 Dei som sit i porten, røder um meg, og drikkarane syng um meg.
De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
13 Men eg kjem med mi bøn til deg, Herre, i nådetidi, Gud, for di store miskunn; svara meg med di trufaste hjelp!
Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
14 Fria meg ut or søyla, og lat meg ikkje søkka! Lat meg verta utfria frå deim som hatar meg og frå dei djupe vatni!
Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
15 Lat ikkje vatsflodi fløyma yver meg, og ikkje djupet svelgja meg, og heller ikkje brunnen lata att sitt gap yver meg!
Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
16 Svara meg, Herre, for din nåde er god, etter di store miskunn vend deg til meg!
Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
17 Og løyn ikkje di åsyn for tenaren din, for eg er i naud; svara meg snart!
Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
18 Kom nær til mi sjæl, løys henne ut! Frels meg for mine fiendar skuld!
Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
19 Du kjenner mi spott og skam og vanæra, for di åsyn stend alle dei som trengjer meg.
Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
20 Spottord hev brote mitt hjarta sund, so eg er sjuk; eg venta på medynk, men der var ingi, og på trøystarar, men eg fann ingen.
Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
21 Og dei gav meg gall å eta, og då eg var tyrst, gav dei meg eddik å drikka.
Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
22 Lat bordet deira framfyre deim verta ei snara, og ei gildra for deim når dei er trygge!
Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
23 Lat augo deira dimmast so dei ikkje ser, og lat deira lender alltid skjelva!
Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
24 Renn ut yver deim din vreide, og lat din brennande harm nå deim!
Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
25 Lat deira bustad verta øydd, lat det ingen vera som bur i deira tjeld!
Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
26 For dei forfylgjer den som du hev slege, og dei fortel um pinsla åt deim som du hev gjenomstunge.
Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
27 Lat deim leggja syndeskuld til si syndeskuld, og lat deim ikkje koma til di rettferd!
Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
28 Lat deim verta utstrokne or livsens bok, og ikkje verta innskrivne med dei rettferdige!
Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
29 Men eg er ein arming full av verk, Gud, lat di frelsa berga meg!
Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
30 Eg vil lova Guds namn med song og høglova honom med takksegjing,
Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
31 og det skal tekkjast Herren betre enn ein ung ukse med horn og klauver.
Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
32 Når spaklyndte ser det, vil dei gleda seg; de som søkjer Gud - må dykkar hjarta liva!
De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
33 For Herren høyrer på dei fatige, og sine fangar vanvyrder han ikkje.
Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
34 Himmel og jord skal lova honom, havet og alt som krek i det.
Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
35 For Gud skal frelsa Sion og byggja byarne i Juda, og dei skal bu der og eiga deim.
Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
36 Og avkjømet til hans tenarar skal erva deim, og dei som elskar hans namn, skal bu der.
Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
